Var det igår. Det är höstlov och vi gör ingenting. För jag tycker inte att det behövs. Sen ser jag familjerna på Facebook som åker till Kolmården, Liseberg, utomlands, Astrid Lindgrens värld, som skapar med sina barn, gör hittepå med sina barn. Och låter mig då rakt inte påverkas. Men alla är hemma och Joachim har sagt att här kan jag då rakt inte vara. Så då åker jag in till stan. Väljer bort biblioteket eftersom förra gången jag var där så lät det "Jag svär, hon är död för mig" när en tonåring avreagerade sig på en annan tonåring och använde det lilla läsbåset som en megafon för frustration och vrede. Satte mig istället på Espresso house. Det är stort och lugnt där. Jag brukar sitta längst bak, i soffan, trots att det är där högtalaren sitter och att musiken är vidrig och hög och att de har någon slags ac-anläggning som gör situationen så förtvivlat arktisk. För vems skull är det iskallt längst in på Espresso house? För vems skull spelar de jättedålig musik? Fast sen spelade de BTS Butter och då slutade jag vara butter i tre minuter. Sen kom det en ryss. Och han satte sig för nära. Jag har ingenting emot ryssar. Jag är bara emot nära. Det fanns så många platser. Men ryska killen ville sitta hos mig. Sen spelade han schack på sin dator och jag tänkte Haha ryssar Sen snörvlade han. Sen ringde han telefonsamtal och bara GLASNOST BLABLABLA DA, DA, DA, NJET, PERESTROJKA. Och då blev jag jätteryskt sur. Men tänkte, han kanske är helt snäll på insidan. Han kanske inte tänker sig för. Att man inte ska snörvla och prata ryska i mobilen så högt att det hörs till Jekaterinburg. Det finns väl herregud ingen anledning att döpa en stad till Jekaterinburg. Sen uträttade jag ett ärende åt en vän, och sen ville jag inte åka tillbaka till snor-jekaterinburg. Så då åkte jag hem för att äta lunch i lugn och ro eftersom Joachim och småbarnen var hos hans farmor och fikade. Men de hade ju redan åkt hem. Så då tittade fyraåringen på min Malinsalladpåse och sa "Pizza med pommes frites, snälla" Och det är inte avslappnande. Sen läste jag en intervju med David Lagercrantz och ritade en bild istället för att jobba. Sen tänkte jag att jag gillar David jättemycket och att alla kan må dåligt och att alla har rätt att må dåligt. Men kanske ändå att det är lite lättare att må dåligt om man har trehundra kvadrat att vara ledsen på. Alla måste få må dåligt och alla måste få prata om det. Det är det enda jag har att säga tills jag kommer underfund med något mer insiktsfullt. Sen blev det kväll och jag skulle prata om min bok på Kalmar teater. Och det var hemskt. För jag tyckte mig inte höra en enda reaktion från publiken. Jag minns att jag låg på scenen, jag minns att jag gjorde allt. Jag tänker skriva upp det på tinnitus och nedsatt hörsel på högra örat-kontot och gå vidare. Senare på kvällen cyklade jag till Willys och upptäckte att cykellåset var trasigt. Älskar min cykel så mycket. Den är värd kanske femtio kronor men kan inte ersättas. Sprang in och handlade på sex minuter och cykeln stod kvar. Hjärtat dunkade hårt. När jag kom till bron som lutar fyra centimeter. Varje gång tänker jag att jag har kondition som ett bord. Jag har en tjugofemårings kläder och en sextiotreårings inre. Hemma gjorde jag en stor sallad med mozzarella och fetaost och plommontomater som var äckliga. Färsk frodig basilika och en deciliter olivolja. Joachim och jag åt framför en film som var en fyra av åtta. Sen tröståt jag chokladen jag fick för mitt författarframträdande. Sen sov jag. Och sen vaknade jag av att jag hade ont i hjärtat. Och så tänkte jag. Jag vet att det inte var en dröm. Att jag skulle åka ut till en bondgård där jag gjorde en intervju för ett tag sedan. Fråga snällt om jag får gå in ladugården och lägga mig hos kalvarna. Det är nog det sjukaste i huvudet jag gjort på mycket länge. Att på allvar bestämma mig för att fråga om jag får kalvbada. Nu är det dag och jag ångrar allt jag tänkte. Ångrar att jag hade ont i hjärtat också. För det är ett så himla orimligt område att ha ont i. Och jag är inte ens säker på var hjärtat sitter. Kan jag ens vara säker på att jag har ett? Nu är det en ny dag och jag ska försöka göra allt rätt. Undvika ryskt, andas djupt, drömma om kalvar, försöka låta bli att tänka att jag inte duger, för det är inte min stil. Det finns ingen som duger lika mycket som jag. Så, det kändes bättre.
