När jag vaknade i morse så kände jag inte känslan direkt. Jag gjorde som jag brukade: jag böjde på kroppen åt lite olika håll så att jag är jag mjuk när jag blir gammal. Jag böjde på kroppen åt lite olika håll så att jag kan bli gammal. För så har de sagt. Jag klev ut på golvet och väckte mitt yngsta barn som låg med huvudet under täcket. Jag pillade upp hans rullgardin manuellt med mina ej böjda fingrar. Det var bara tio år sedan den rullgardinen gick sönder så det får ni förstå att vi inte har hunnit åtgärda. Sedan barnet stuckit armarna i en ärvd morgonrock som jag hittade i en av hans bröders garderob, jackpott!, så hällde jag upp jordgubbsfil med flingor i en liten blekt skål som jag köpte på Indiska-rean för tjugo år sedan.Jag plockade upp saker från golvet, vattnade ett par blommor och höll på. Kände inte känslan. Alla försvann till sina ställen. "Jaha, nu har hans cykel stått vid skolan hela helgen, då får vi se om den står kvar", sa Joachim med sitt nylle. Nu böjde jag mina fingrar i fickan, sa ingenting, ropade istället Hej då och ha en bra dag älskling, till mitt barn, som försvann bakom häcken, på sin far, på vår gata. Bakom mig stängde jag dörren och sa högt för mig själv att det får vi seeeee, om cykeln står kvaaaaaar. Ha! Där fick han. Jag bryggde kaffe, slog upp min laptop som har foundation på locket och nu kom den hörni. Känslan. Den 6 oktober klockar jag in på det sämsta självförtroendet 2025. Usch så dålig jag är. Nu känner jag efter. Inte dålig. VÄRDELÖS. Dålig på allt, menlös, tillför inget och just detful också. Jag skriver ett mejl, underlåter att svara när mobilen ringer, försöker swisha för att se vem som ringde, det var någon från TV4. Usch, jag kommer bara säga tråkiga saker jag sagt förut. Jag kommer försöka vara frän och sen kommer jag vilja bada i lut. Måste de ringa på min värdelösa dag? Jag gör som de säger att man ska göra. Jag går ut. Promenera ska man göra, då rensar man tankarna. Jag går ut, passar på att hämta ett paket, vad duktig jag är trots att jag är värdelös! Men vet ni vad som händer? Tankarna rensas inte, istället får jag nya. Jag behövde bli AV med tankar, nu har jag istället ok på börda på tankarna. När jag har femtio steg kvar till utlämningsstället hör jag något ramla på den blöta asfalten som skriker i mina ögon, varför är det soligt? Är du snäll att sluta glittra tack. Det är en knapp på min vintagekappa som jag köpt för en värdelöst liten summa som fallit och försvunnit. För så är det ju, om du tappar något så landar det inte där du är, det studsar till ett land utanför Schengenområdet och lägger sig under ett badkar hos en gubbe som inte har öppnat dörren sedan hans fru dog 1995. Jag hämtar mitt paket, det är en present. Jag går hem och nu vrålar solen. Jag kommer fram till ett övergångsställe med relativt hård trafik och försöker göra min grej som är att jag försöker få ögonkontakt med föraren och ta hastiga springsteg över för att underlätta. VILKEN MEDBORGARE! ska de tänka där bakom ratten. Men just då kommer det inga bilar. Inte ens detta lilla fick jag på min värdelösa dag. Jag ringer ett samtal som handlar om ett barn. Jag har sju procent kvar. Jag fipplar med larmet, jag försöker ta ett beslut som är så litet och betydelselöst men på min värdelösa dag så känns det som ett sliding doors-moment där vad jag bestämmer skaEKA I EVIGHETEN. Jag ringer Joachim och så tar vi beslutet tillsammans. Nu är jag inte lika sur för det där med att vi får se om cykeln står kvar. Nu är det nu och känslan består. Jag ska göra lunch med hjälp av en avokado. För en stund såg jag ett klipp på Instagram hur man bäst skär en avokado men det var precis så jag redan gör när jag skär avokado så inte ens en ny liten lärdom fick jag på min värdelösa dag. Jag ska äta avokado och något mer och sedan får vi se hur det blir. Under ett badkar utanför Chișinău glittrar en knapp.
