Idag har jag varit i Malmö och spelat in podd med Simon Chippen Svensson. Att åka till Malmö är som att åka till en storstad men efter ett par hundra meter komma på att det inte är Stockholm och tänka äh jag behöver inte hålla huvudet högt. Och om du inte känner igen dig så är det du, inte jag. Stockholm är förresten en slutstation, Kalmar likaså. Malmö är det inte och resten behöver jag kanske inte berätta men jag gör det ändå. Av en slump tittade jag upp och såg att det stod Malmö på tavlan inne i tåget. Och det betydde: vi är i Malmö nu. Och jag *RAFSADE IHOP MINA ÄGODELAR* mobil och dator, resten har jag råd att hasta ifrån, sen sprang jag som en ung person genom tåget eftersom dörren i min vagn var ur funktion. Jag får det att låta mer dramatiskt än det är eftersom jag bara hade hamnat vid nästa station och sedan tagit tåget tillbaka därifrån. Allt hade inte "varit förlorat" och såna saker. Det är inte att missa båten till Amerika. Men jag menar, ändå. Det här otyget. Jag ska alltså lita på att en knapp skyddar mig från att någon kliver in? Tack, men jag tar hellre en hasp av trä. Åh, det lyser rött, jamen då kan ju ingenting gå fel. Det går ju inte ens rädda sig själv om det skulle blir fel med det tekniska. Jag sitter där, dörren går upp, det finns inget sätt att hålla emot eftersom dörren går åt sidan, långsamt. Vad jag har att göra är att sitta och se ridån gå upp. Jag kan ropa upptaget men det kan de se på egen hand. Förstår ni hur kissnödig jag var? Bitching restface och jag. Och sen spelade jag in podd och svetten rann och blötte tröjan precis under brösten och luggen la sig mot pannan och sen var vi färdiga. Och då blev jag bjuden på middag hos Simon och hans familj. Och eftersom det var så trivsamt så var klockan alldeles för mycket när Simons fru sa att nu måste du nog åka, ditt tåg går snart. Och det var det sista tåget.Och jag ringde efter taxi och ramlade ner för trapporna och taxin tog jag i farten och jag fick taxin att köra fort och han släppte av mig 19:46 och jag sprang in på centralen och flög nerför rulltrappan och fällde ut ett ben i första tåget jag såg. Är det här tåget till Kalmar? frågade jag en kille som gick förbi. Ja, sa han och jag hoppade in. "Det tror jag i alla fall" hörde jag honom säga och då fällde jag ut det andra benet på perrongen så att jag både hade kakan och åt den. För det vet ju alla, att lokförare inte kör iväg med en halv kvinna. Men det var mitt tåg. I alla fall en bit av det. Jag rörde mig framåt, förbi Hässleholmhalvan tills jag trodde att jag var i rätt ände, men så förvirrad och vilse någonstans i mitten. "MALIN WOLLIN!"Två vänliga ansikten som har lyssnat på mitt sommarprat ger mig kärlek och trygghet, jag har kommit rätt på alla sätt. Och sen ger de mig en Tuborg och det vill jag att ni ska veta att man får verkligen inte dricka medhavd alkohol på tåget men det var inte jag som havde med den så då går det bra och nu är jag snart hemma.
