I år är det elva år sedan vi började bjuda in föräldrar och syskon den 22/12 för att vara snälla mot de som varje år öppnar dörren för vårt öronbedövande rövgäng som kallas familj över julen. Joachim lagade mat i två dagar och jag gjorde rödkålssallad och rödbetssallad och brysselkål med parmesan och alldeles för mycket vitlök. Vitlök hör inte hemma på julbordet och det kom jag på att jag hade glömt bort. När jag väntade vårt första barnet så hade jag en gammal och ful gravidbok med töntiga bilder. Den första bilden föreställde ett par som enligt bildtexten sa "Vi planerade vår graviditet tillsammans, det kändes naturligast så."De tittade på varandra exakt så här. Förra året gjorde jag en väldigt invecklad julfördrink med skakad äggvita och grankvist och sådant. Det var jobbigt och jag gillar inte jobbigt. I år blev det glubbel.Det kändes naturligast så. Min klänning är begagnad men ny för mig. Den är också gul för mig. Den gör ingenting för mina höfter. Eftersom jag är dum som ett skakat ägg så gick jag i högklackat på hårda golvet hela kvällen. Idag har jag en sexa av tio ont i nacken eftersom smärta vandrar i skelettet. Men hallå, bra smink ju. Tradition sedan ett par, fem sex år? Jul hos Ekblad-Beharic, mina älskade. Ljuvliga bakverk från Lilla Manilla. De lekte och lekte och lekte och lät som barn gjorde förr i tiden. "Och då sa hon så" "A och då gjorde han så."Sen kom de ut från rummet och frågade om vi ville "vara med på ett bröllop" och det ville vi verkligen inte. För ett år sedan gick Joachims farmor Irma ur tiden. Det här är en tomte som Joachim varsamt tog med sig hem. Jag satt i soffan och det var mörkt ute. Plötsligt stirrade den här jäveln på mig genom fönstret och jag skrek. Ungefär här gick gränsen för vad man får ta med sig från dödsbon av sentimentala anledningar. Han får eventuellt stå och glo i källaren, bestämde jag. Så det gör han. Tills ikväll när yngsta barnet kom upp med honom eftersom han inte ville vara ensam i källaren med tomten. Jag tittade på honom och tänkte på priset vi betalar för att leva i relationer. Kompromisserna vi möts eller skiljs i. Jag tänker inte dö på den vidriga tomtens kulle, men jag fortsätter att ha starka aversioner. Försvinn ur mitt liv, tänkte jag. Sen ammade jag honom. Det kändes naturligast så. God jul alla läsare. Tack för det här året. Önskar att ni får det fridefullt och mysigt.
