I somras fyllde en vän femtio och när jag frågade en gemensam vän om vi skulle gå ihop med ett gemensamt paket med guldiga krulliga snören så svarade hon att deras bokklubb skulle ge en middagsupplevelse i present. Ville jag vara med? Kan jag väl. Det besvärar mig inte ett endaste lite grann att jag kommer utifrån in i en gemenskap jag inte hör till. Vidare så behöver jag inte tänka på present, och middag är gott. Särskilt en sjurätters med vinpaket. Jag vill att ni kommer på något som är mysigare än att någon står vid bordets kortsida, håller fram en flaska med botten i en kramande hand och berättar hur många generationer som har levt och verkat på gården från vilken vinet kommer ifrån. Och sen kan drickandet börja och visst var det hemskt det där som hände i Fråga Lund (jag har inte sett, pappa har återgivit) men det är klart att vetskap om att något är exklusivt gör att hjärnan förhöjer smaken. Så ju mer mannen vid kortändan berättar desto mer njuter jag. Sen åker jag hem till Monalisa på box och hon är god men skulle vara ännu godare om något hittat henne i ett krus på havets botten. På middagen fick jag höra en livshistoria på min vänstra sida. Jag lyssnade och ställde följdfrågor och lyssnade och förfasade mig och förbannade livsödet. Så till den milda grad att jag morgonen efter hade fått tillbaka min nacksmärta och den sitter fortfarande i en vecka senare. Jag MÅSTE tänka på min lyssnarställning. Men nu är det kört. Jag har sovit tre timmar i stöten de senaste nätterna och jag rullar min kudde och jag rullar och rullar och rullar min kropp, fram och tillbaka rullar jag, somnar på Ipren och vaknar av aj. Men. När jag får vakna till blött mörker och män som arbetar för skattepengar. Det finns inget. INGET. DET FINNS INGETSom gör mig så trygg. Jag behöver inte polisväsendet eller riksdag och regering eller kommunstyrelse. Jag behöver bara vägarbeten klockan sju på morgonen. Vad som helst kan hända, men så länge de är där ute och styr med asfalt och stenar så är jag omhändertagen. Vad löjlig jag är när jag romantiserar arbetare, JAMENVISST ÄR JAG. Vägarbeten och dess blinkande lampor om mörka morgonen är den medelålders kvinnans invaggning likt barnet som somnar tryggt eftersom barnet vet att de vuxna är uppe och pratar lågmält framför A-ekonomi. Jag vill aldrig att de ska bli klara. Och då sågar de ändå motorsåg i sten. Hör ni vad jag säger? De sågar motorsåg i sten och jag vill bara ha mer. När grannarnas tonåringar varvar med sina mopeder är jag nära att ta till vapen men männen i orangea byxor och reflexer får gärna såga sin sten, såga min sten, såga mitt ben, de får nästan göra vad de vill, bara det låter och lyser. Sen får de kaffe och bulle.
