"Efter den stora valbaksmällan gick jag in här för att läsa din blogg: du brukar ha så egensinniga men samtidigt kloka kommentarer när det gäller samhällsfrågor vilket ju är ovanligt bland den här typen av bloggar (som Femina). Därför landade rödamattan-klänningarna lite ledsamt hos mig, märkte jag. Men många andra verkar ju ha uppskattat det. Jag var för övrigt på Örjans vall för sexton år sedan. Och var med KFF i CL-kvalet i Ungern året därpå. VI i bortaklacken satt under ett träd som det rasade ner skalbaggar från. Dom hade en obehaglig tendens att krypa innanför underkläderna och när vi kom hem till Sverige visade det sig att jag hade importerat ett antal (pga avancerade äckelkänslor skakade jag kläderna noga men uppenbarligen inte tillräckligt). Som fortfarande levde. Hotellrummet som jag bodde i Budapest hade heltäckningsmattor i badrummet. Det var avsett att uppfattas som lyxigt men hade helt klart ett ganska starkt mögelinslag. Klartslut från dubbelt deppig KFF-supporter"Svar: Klänningarna var mitt svar. På allt. Jag har inte så mycket att säga. Trump vann för att Amerika mår dåligt i hjärnan. Jag vägrar att se mörkt på framtiden. Många gånger har jag fullt upp med att se mörkt på dåtiden, och det är väl att föredra förstås, men det är utmattande, så jag har helt enkelt inte orken att ge upp på det som komma skall. Att tänka att allt är kört och att vi sitter på rad i en nedförsbacke mot helvetet, det är aldrig rätt inställning när det gäller det lilla, när det gäller det privata, det som rör sådant man har omkring sig. Varför skulle det vara rätt i det stora? Jag vägrar.Jag har skrivit om det förut: det är en smula fåfängt att tänka att vi lever i den sista tiden. Det är att göra sig själv till huvudkaraktär i filmen om världen.
