Orelaterad bild. Men jag är inte orelaterad! Olänkad är jag inte heller. Veckans kolumn handlar ganska lite om Soran och ganska mycket om kommunikation. Veckans poddavsnitt handlar om katter i lådor (finns de ens?), att inget, INGET, är försent om du frågar Lindas välmenande vänner, mobbing och skönhetsingrepp. Och om man lyssnar riktigt noga så hör man Linda viska "Nej, vad sorgligt" om min pappas hittepåspråk. Men missförstånden är halva behållningen i vår podd. Om ni tycker det, annars är det något annat. Idag ringde jag ett jobbsamtal och började gråta. "Nu börjar jag gråta." "Nej, gråt inte", sa hon. Så där som man gör, bara för att vara snäll. Man säger det ju inte för att man förbjuder gråt, man säger det för att trösta. Men jag kände mig tvungen att säga "Jo, nu gråter jag." Som om jag hade bestämt mig. Nu börjar jag. Nu börjar jag gråta; jag har bestämt mig och det finns ingenting du kan göra för att få mig att låta bli. Lägga på luren kan man så klart alltid göra, men då ökar ju risken att gråtandet tilltar. Jag tror inte att jag har det i mig att stoppa en gråt, känner jag att lite gråt står för dörren då trycker jag på ON. Hur det känns nu? Bra! Inget är som en gråt. Jag har givetvis gjort bort mig eftersom det inte är professionellt att gråta i arbetet. Men vad är det värsta som kan hända? Att hon tycker att jag är en lipsill? Det är jag ju! Men jag är också väldigt bra på det jag gör. Var inte rädd för lipiga sillar, det går alltid över och sen är man rensad i rören. Nu ska jag sova och drömma konstruktiva drömmar om det som fick mig att gråta. Sen ska jag viska alla lösningar i något och lägga den i era händer. 🐚
