Jag tog mina yngsta pojkbarn och körde till landet för att överlämna en present till mamma och pappa från barn och barnbarn. Rökta slags fiskar, räkor, ostar, kex, kaffe, mandlar och champagne och rött vin från Mexiko. Sen dansade vi till Huntrix och åt middag och efter middagen skulle vi få kvinnofrid på altanen. Dricka cava, äta huset tomt på snacks, spela frågespel. Lyssna på mamma när hon ställer dumma frågor som "Vill ni ha något mer att dricka?"Då kom Elins barn. Störde och förstörde, som barn gör. Ville klättra livsfarligt, ville ha wifi, ville ha godis. Mosters möss. Sedan vi skakat av oss barnen och mörkret lagt sig över utomhus backade vi in i köket med våra papper och pennor. Elin målade kukar av mina tår, en kär tradition i familjen. Morgonen började med att min lilla översovare Dagmar försiktigt petade mig på axeln och ville gå upp. Jag har inte kvar de hormoner som behövs för att sätta fot till golv vid den tiden så hon fick sin mobil och fri tid i soffan.Hennes bror hade nya strumpor och en secondhandfyndad body och liksom look at him go. Väckning av tvåtimmarssovaren. Mitt yngsta barn blir så stor ställd intill andras yngsta barn. Steg två av väckning är att titta på Arne Alligator för miljarde gången. På söndagen åt vi ostbricka med goda ostar, inte så god marmelad, gulligt smörpaket som hette La mini Beurre för det är smör på franska. Päron och vindruvor är egenodlade och knäckebröden torra och hemska och på förpackningen stod det juni 2025. Blott två Digestive kvar i asken. Joachim tyckte att jag hällde upp för mycket vin och jag ser nu att han har rätt i det. Men det är ju bara för att jag inte vill resa mig igen.
