grader.Men först var det fredag och huset var ganska fint, på de vitala platserna. Är det inte alltid så: du går runt och njuter av stillheten, de avtorkade ytorna, stämningen. Jag är en sån som har det fint! tänker du säkert mätt för dig själv. Så drar du ut en låda och helvetes portar öppnas inte, men det är där du förvarar dem. Och du tänker: det här är bara en låda av tusen.Och: det här är inte ens den värsta lådan. Det börjar alltså med att du tänker att du är alldeles medelklass som har det bra och är priviligerad i ditt vackra hem. Sen landar du i att du är utsatt och att någon borde komma och rädda dig från ditt hem, greppa dig hårt och bära dig under armen, kasta in en handgranat, fire in the hall och hoppas att all skada som lever dör. Sen får man väl riva huset, sanera marken och sen inte låta barn leka på den marken. Men när jag tog den här bilden, då var allt bra. Bubblor, linsbågar, naturgodis och vingummin som var alldeles färska. En liten after work before dinner. Sedan blev mammans lilla barn sjukt. 40 grader kära nån, kära honom, kära mig. På den andra dagen blev han alldeles medtagen, liksom stirrade ut i luften, gör inte så!Jag satte mig nära, lutade mig över honom. Min sinnesblick på honom. Lilla pupillen, åh. Från andra änden av soffan frågade ett äldre syskon om vi skulle åka till *hospital*Nej, det ska vi inte. Han är bara ett barn som är sjukt, hög feber, men ändå: bara sjuk. Och jag fortsatte stirra, den där utomjordiska minen bara mammor med sjuka barn gör, den där man tittar "intensivt och livrädd" men försöker "lugna genom att le." Minns ni när era mödrar tittade på er på det sättett? Blev ni lugna? Nej, det blev ni inte. Men jag fortsätter att titta på honom som så. Rädslan byggs på. Han tittar tomt ut i luften, ögonen tillbaka på mig, ögonen långsamt ut i luften, tillbaka på mig, han rynkar sin panna, vad tänker han på, är det minen han gör innan han blir medvetslös? "Mamma""Ja gubben?""Varför sitter du på min fot?"
