men de kostar 10 spänn. TRIGGERVARNING UTLYST FÖR ALLA SOM HETER ELIN WOLLIN. Mitt lilla fynd på Stadsmissionen. "Det här var inte så jättekul", sa han. Och även om han inte är den svinimponerade typen så har han rätt i det här fallet. Rio är inte så jättekul. Men det är så fint! Från 1981, i jättefint skick. Vill man inte spela kan man bara sitta och titta på det. Kanske har det legat i någons sommarstuga och så har alla alltid valt Jakten på den försvunna diamanten och lilla Rio har legat längst ner i skåpet och aldrig blivit valt. "Ska vi spela Rio?" kanske pappan i familjen säger. "Nej, det är inte så jättekul", säger alla. Och Rio hör ju liksom allting. En person jag känner klarar inte av sånt här. Den personen som jag känner får ångest av att se ensamma produkter på hyllor i affären. Det har hänt att personen som jag känner har plockat något i en affär, tillexempel Ikea, ångrat sig i slutet och gått hela vägen tillbaka för att varan måste stå tillsammans med sina vänner. Saker har känslor, tror hon. I hennes värld vet Riospelet att det är ouppskattat. Men varför köpte ni mig om ni inte vill spela med mig? kanske Rio tänker. HÄR KAN ALLA SOM HETER ELIN WOLLIN KOMMA IN IGEN. Nu finns Rio hos oss. Och jag tycker att det är lagom kul! Snabbare än Monopol, enklare än helvetet Ticket to ride. Undrar förresten om det finns en hackordning i brädspelsvärlden. Att de spel som ligger i sommarstugan är lite mindre värda än de som finns i den permanenta bostaden. För man flyttar ju inte spel. Av någon anledning. Spelen i hemmet plockar fram i livets härligaste ögonblick, när man har middagsgäster och är uppklädda och har en rolig spelkväll. Spelen i sommarstugan är de som man plockar fram när det regnar och alla är så uttråkade att de kan tänka sig att utsätta sig för saker som inte är så jättekul. Det här inlägget tillägnas alla Rios i världen.
