Nu är jag tillbaka på riktigt. Jag är fortfarande ledsen och jag har fortfarande tre kilo kvar (det blir ju så när man inte får amma) men mitt jobbjag är tillbaka. Jag har lämnat krönika till Amelia och idag har jag krönika på aftonbladet.se. Vi har det helt fantastiskt i ett stort hus precis vid havet i Hörvik men jag längtar ändå till höst och barnfria arbetsdagar. Jag behöver få verka framför datorn utan "HAN KLEV PÅ MITT HÅR, VANVETTIGT YYYL". Vidare så behöver barnen få komma ifrån varandra innan de har klivit varandra flint. Jag ska få släppa bok. Jag ska få åka till Bokmässan. Jag ska gå upp tidigt på morgnarna, jag ska dricka mitt gröna te och jag ska unna mig hotellfrukost på tisdagarna. Det där sista kommer ju aldrig hända, men ändå. Barnen luktar saltvatten och alger i håret, vi har ätit middag på Kajutan. Vi såg en mink i hamnen. Lasse tar drunkningsdopp där han går så långt ut att vattnet når honom till hakan och då skriker han till och vänder tillbaka. Vi står ju alldeles bakom men det är inte poängen, poängen är: Vad gör du om du hamnar under vattenytan Lasse? Barn vet inte vad som är upp och ner i vattnet, visste du inte det? Du kan inte gå runt och lita på att vi alltid är bakom dig. Gå inte ut och hakbada. Lek vid vattenkanten och gör en sandkaka till mor. Tack. På en sval klippa i Hörvik.
