Durkslaget inhandlades på Ikea 1998. Det låg på toppen av en hög blank stapel, durkslaget var verkligen inte det enda i sitt slag.Vad kan durkslaget ha kostat för tjugofem år sedan om ett durkslag på Ikea idag kostar nitton kronor? Tänk om durkslaget kostade nitton kronor då också? Tänk om det är med durkslag som det är med teveapparater, att de har sin egen prisbåge.Ett durkslag i blå plast med ett långt handtag att placera på tvären över diskhon. Det är det väl egentligen inte gjort för, så visst händer det ibland att olyckan är framme, durkslaget glider ner i diskhon där den varma pastan blandas med allsköns äggskal, remsor av morot och generell sur gegga.Fan också! skriks det i förtvivlan och vrede. Barnen är hungriga. Helvetes pastapiss också.Det säger något om vem du är som person: om du skopar du upp pastan med händerna och serverar eller om du börjar om från början.Durkslaget låg först i en låda i en etta i Västerås, i en fyra i Västerås, i en etta i Kalmar, i en trea i Kalmar, i en större trea i Kalmar tills det på valborgsmässoafton 2004 flyttade in i ett blekt radhus alldeles norr om stan.Durkslaget var inte det enda i sitt slag. Det var så ordinärt som ett durkslag kan vara. Om durkslaget funderade över hur märkligt själva ordet durkslag är får vi aldrig veta. Vem vet vad ett durkslag tänker på.Minst femtusen middagar. Femtusen spagetti och sås, tagliatelle med valnötter och mögelost, penne och tomatsås.Durkslaget lever ett hårt oälskat liv i lådan längst ner tillsammans med brödrosten och gjutjärnsgrytan som luktar järn blandat med gammalt stekflott. De som bor här har vuxit upp med att gjutjärn ska diskas i hett vatten och sedan torkas ur med hushållspapper. Durkslaget önskar att de förstod att uppskatta diskmedlets kraft.Vad tänker durkslaget när lådan dras ut, ljuset kommer in, ett ansikte däruppe, alla smulor från brödrosten här nere, livet på botten.De kunde lyfta upp det, hänga på en krok över köksbänken, låta vara framme. Durkslaget vet instinktivt att andra har det så. Saker av koppar, vackra och dyra, de får leva livet som pynt.Någon sträcker sig ner efter brödrosten, lådan stängs, sladden fastnar och någon svär, ljuset kommer tillbaka, sladden slår mot lådfronten, det blir mörkt igen.Durkslaget har levt ett tjugosex år långt liv, människorna omkring henne känner sig gamla och tycker att livet gick så fort, men de ser framför sig hur durkslaget följer med något av barnen i en framtida flytt. Det är så fint med de där artefakterna från föräldrahemmet, som kapsylöppnaren formad som en gitarr men där plasten lossnat så att bara metall är kvar, det gör ont att öppna en öl. Men hon hon fick den i julklapp av sin far som ett skämt eftersom hon tyckte att den var så ful. Och nu måste den finnas för alltid.Durkslaget var en gång klarblått och blankt, nu är färgen blekt och plasten har börjat flaga och fnasa, som små balettkjolar överallt.Och plötsligt en kväll säger mannen i familjen, i en tisdagsutandning som ingenting, att nu måste de köpa ett nytt durkslag.Mannen och kvinnan tittar på durkslaget som har släppt i botten. Spagettin väller ut och de förstår att det är över.Kvinnan tänker i smyg: Kan plast lödas? Kan hon tända ett ljus, täcka mun och näsa med tröjan, smälta och foga ihop?När ger en människa upp på sitt durkslag?Ett nytt durkslag på Ikea kostar nitton kronor.
