Idag åkte ett av mina barn till Stockholm med skolan. För att se Macbeth bland annat. Levande kanin och rök från rökmaskin förekommer på scenen står det på Dramatens hemsida. Och jag vet inte om det är kaninen eller röken eller släppta restriktioner eller vad det är med mig men jag gränsade till sjuk i huvudet när hon packade i går kväll. Jag fladdrade omkring, inte nervöst, men förväntansfull kanaliserad genom henne och navelsträngen och generationer av mödraskap silade genom en pandemi. Eller något i den stilen. Inte på något sätt är jag nervös, att hon ska till storstaden eller så. Mer bara LEV DITT LIV FULLT UT! NJUT! HA DET HÄRLIGT! Hon kommer inte ha det härligt för jag har hetsat och varit för mycket. Eller så är jag så oviktig som en förälder ska vara. Hon bara lånade mina kläder och mina skor, tog sin rullväska och gick. Igår kramade jag henne, i morse kramade jag med handen om överarmen. För det är kärlek att kramas en gång och det är respekt att inte kramas två gånger på mindre än ett dygn. Sedan en tid tillbaka får jag se hennes story på Snap och det är förtroende jag vårdar som en dyrbar pärla i rosa snippan på ett ostron. Jag kommenterar aldrig, låtsas som om jag inte finns. Men jag ser allt. Varför är jag så här? Varför är barnens liv roligare än allt som släpps på Netflix, allt som kan hända i mitt liv? Nu låter jag självuppoffrande, och det är inte alls det saken handlar om. Jag vet inte vad saken handlar om, jag vet bara att jag är överdriven och för glad och för exalterad och för investerad. Borde kanske backa. Undrar vad hon gör nu, undrar om hon har roligt. Undrar om det ringer i öronen av SUP IN ALLT! och allt vad jag höll på med medan jag smsade med hennes syster som var ute och firade att restriktionerna släppts. Fast det har de inte helt förresten. Igår sa jag att jag skulle gå in på skolan och leta efter nioåringens överdrag. Men det får man inte, för de har bestämt att hålla föräldrarna ute tills efter sportlovet. Barnens hemliga liv. I Stockholm och i tvåan. Shakespeare och termosbyxor. Jag kan inte se henne när hon upplever, jag kan inte veta om han letar eller om han ens går till lost and found-lådan. Alla barn och hur de har det när vi inte är med. Hur förhåller vi oss till det? Vi bara går runt och ser vanliga ut i ansiktet som om det är något odramatiskt att de har hela sina dagar ifrån oss. Imorgon är det redan fredag igen och veckan tog slut och hon kom tillbaka och sedan gör hon tacos till sina syskon för vi har bestämt att det är hennes grej. Och mitt i meningen bytte jag tempus, för så håller jag på när jag svamlar och ibland i bok och då kan jag få ett mejl från redaktören som undrar om jag vet att jag byter tempus mitt i stycken och jag tänker hallå det är ett nytt grepp. För så ska man alltid svara. Så ska man alltid svarade.
