När jag stod i duschen i morse så tänkte jag på svett. Jag tänkte på svett eftersom jag igår lät bli att deodoranta mig i armhålan. Eftersom jag inte skulle iväg någonstans så kunde armhålorna få andas. Vad det nu innebär. Varje gång jag inte använder foundation eller cc-cream så tänker jag "Nu andas huden!" utan att reflektera över om huden håller andan alla andra dagar. Jag hade förresten ett samtal om deodorant med en av döttrarna häromdagen. Hon använder roll on och det har jag inte gjort sedan jag var ung eller sedan jag upptäckte att det finns krämiga stick. Jag minns det där genomskinliga kladdet som aldrig torkade. Date på glasflaska. Hade man bråttom i väg så tvingades man springa runt i underkläder och vifta med vingarna tills det stelnade i hålorna. I morse luktade jag svett och då kom jag att tänka på det där de säger om svett, att svett inte luktar. Att det är deodoranten som reagerar på svetten och gör att det luktar. Var kommer den här sanningen som är osann ifrån? Svett luktar svett och det kan vara en snufsig känsla på dig själv eller möjligen den du är kär i. Men i allt övrigt är svett ett ovett, som luktar. På havet luktar det alltid gott. Särskilt på huden när man har åkt runt på havet en stund. Salt och vind och lite sol och den doften försöker de sälja på flaska men det går inte så bra. Längtar tillbaka till den oslagbara vemodskänslan av att veta att man är på väg mot mys men att myset, precis som allt annat i livet, kommer ta slut. Färden ut luktar hav, resan hem luktar armhåla.
