Jag ska inte låta överdriven, men det finns nog ingen som köper så lite kläder och skor till barnen som vi. Nu blev det en överdrift i alla fall. *Men jaja*Vårt sexåriga barn har en mix av kläder från alla sina syskon, dottern som bor hemma använder mina kläder: i början var det roligt och fint att hon ville ha mina gamla plagg som jag nästan var färdig med, nu går hon runt i mina favoriter och när någon berömmer hennes look säger hon bara "Tack."Tack, det är mammas, heter det inte längre, och då vet jag att jag har sett min jacka på min kropp för sista gången. För jag kan inte säga nej och inte stopp och jag vill inte. Jag får väl klä mig i något annat. Han som är femton ärver sin pappas kläder. En dag ska han väl vakna och undra varför han inte ser ut som alla andra. Var ålder har sitt skri för sig, men modenöden tiger still; därför man talar ej om mig, som vore jag ej till. Och så vidare. Men nu har han vuxit förbi sin far i fötterna och vi kan inte slänga till honom gamla Kavatkängor. Så vi tog med oss nyfödingen och gick till skobutikerna. Större skor än 47 har de inte, så då tog vi ett par sådana och inför nästa vinter får vi vända oss till internet. Visste ni förresten att det finns skor i storlek 56? För fötter som är 35 centimeter långa. Jag blir helt rädd när jag tänker på det. På tal om skor så håller mina Dr Martens från 2016. Varför skulle de inte göra det, men sju år känns länge. Vidare så är det inte en optisk synvilla, Dr Martens gör skor i 42 som ser ut som 37. Jag kommer förresten aldrig lära mig att det heter Dr Martens. Jag kommer alltid skriva Doc Martens, stanna upp, se ut som att jag tänker på ett svårt mattetal, googla och lära mig för åttiotolfte gången att det heter Dr Martens och sedan glömma bort det igen. Därtill kommer jag aldrig lära mig att det stavas brogues, inte brouges.
