Det första som hände när jag kom fram till Stockholm var att jag tvingades bli arg på en man men inte göra något åt det. En man i sextioårsåldern kliver av bussen och går fram till busschauffören som hjälper resenärer att plocka ut sina resväskor. I handen håller mannen hopknycklat skräp. "Vet du var det finns en papperskorg?" frågar mannen. På Stockholms Cityterminal frågar han detta. Utan att ens leta med sina ögon i sin hjärna gör han detta. Busschauffören pekar först åt ena hållet och sedan åt andra hållet och säger:"Där och där."Vänligt säger han det. Han säger det inte som jag skulle ha sagt det. Mannen tittar på papperskorgarna som står tio meter bort. Och nu kommer ni inte tro mig men mannen säger: "Det var långt."Och nu kommer ni inte tro mig men då sträcker busschauffören fram handen och tar emot mannens skräp, försvinner in i bussen där han kastar det i en papperskorg SOM MANNEN SJÄLV KUNDE KASTAT SITT MOTHERFUCKING SKRÄP I INNAN HAN KLEV MOTHERFUCKING AV. Men ni tror mig inte. För så där beter sig ingen. Hos Birgitta åt vi middag som var bulgursallad med ägg och avokado och spenatbiffar som Birgitta spottade ut. Jag hällde upp ett glas vin till Birgitta som jag sedan hällde över till mig själv eftersom jag ju hade köpt med en citronlemonad och eftersom hon skulle opereras dagen efter. Vi pratade ganska lite om operationen och ganska mycket om annat. Vi vet alltid bäst och det är den varmaste känslan. I taxin till Nya Karolinska tyckte Birgitta att chauffören körde fel varpå både chauffören och jag drabbades av panik. "Ligger Nya Karolinska i Solna?" sa Birgitta sen."Ja", sa chauffören och brorsdottern i kör. Sedan förklarade jag för chauffören att Birgitta bara har bott i Stockholm i femtio år och att hon håller på att lära sig. Hej Nya Karolinska, det är Malin här!När ni kallar patienter till operation så vore det svinbra om ni inte skriver på kallelsen att de ska gå till en dörr som inte finns. För när man är rädd och nervös och på fastande mage så behöver man mycket, bli osäker på vart man ska gå är inte en av dem. Varje kvinna som klev in i väntrummet stod med sin papperslapp och letade efter en dörr som inte fanns. Detta var både olyckligt och onödigt. De här strumporna älskade Birgitta. Jag sa till Birgitta att vårdpersonalen hade kastat en blick på henne och sedan hämtat en rock för 100 kilo och uppåt. *Birgitta hade glömt att packa ner ett korsord så jag sprang ner till Pressbyrån och köpte en korsordstidning med härliga bilder. Sedan fick hon en infart och sedan lärde jag henne dosan som höjer och sänker sängen, jag drog täcket över hennes hundrakiloskropp och lämnade henne. Lilla fasterfjunet med huvudet på kudden. Sen åkte jag tillbaka och rev hennes lägenhet för kunna bygga poddstudio. Jag skrattar faran rakt i ansiktet! tänkte jag för mig själv men var på samma gång fruktansvärt rädd att Birgitta skulle sparka upp dörren i sin vita rock, få syn på röran och skicka mig till akuten. När inspelningen var klar så bakade jag frallor. och fröknäcke. Sen gick jag omkring i lägenheten och saknade Birgitta och undrade hur det gick. Jag var mycket orolig men lät det inte ta mig. Och sen när hon ringde och lät som tusen tabletter så kunde jag erkänna för mig själv att jag hade hållit andan. Fasterfjunet funkar fint. Gick en sväng på stan, vad jag köpte har jag glömt. På kvällen åt jag ost och oliver och tittade på ChristofferJag såg honom live första gången för sex år sedan, fem dagar innan hans tjugoårsdag faktiskt. Men det kan vi ta en annan gång. *På natten sov jag dåligt, ensam och bonnig i cityhemmet med stadens faror utanför fönstret. På morgonen tog jag bussen till Karolinska och hämtade fastersfjunet som gick på svaga ben. Hon kom hem till ett kulört presentberg från oss, vi som älskar henne. När jag visade henne kortet så började hon skratta så att hon fick ont i operationsärret, men det var det värt tycker jag. På kvällen fick hon önska vad som helst i hela världen till middag och då ville hon ha kokt potatis och morötter. Till detta bakade jag tomat och fetaost med mycket timjan i ugnen.Och morgonen efter det reste jag hem.
