När jag såg att dagens sommarpratare är koreograf så tänkte jag "Undrar om det är han som gjorde koreografin till Bangaranga?"Han säger ingenting om det. Istället säger han andra saker. Om livet. Två minuter in så är jag säker. Rytmen i hans Sommar kan läggas över Bangaranga. Han säger ingenting om Bangaranga. Ödmjuk och cool lirare detta. Jag kan liksom inte köpa trosskydd på City Gross utan att berätta för kön och hon i kassan att jag har vunnit Sveriges Radios Novellpris. Det är en stor konst att: koreografera så att det inte står i vägen för berättelsen och så precist knypplar Alexander sitt Sommar. Han har så mycket respekt och så underbart lite respekt för formatet och det är så han vinner min respekt. Det är modigt att våga lita på att lyssnarna ska acceptera formen och ta den till sig. Man skulle kunna landa på äschlet, det är omöjligt att på förhand veta om folket ska hylla eller fnysa åt vad de tycker är krystade smala anspråk. Om du inte tycker om Alexanders Sommar så får du inte komma på mitt kalas. Kejsaren är inte naken, han har bara väldigt tajta tajts och det är så man ser konturen. Av ett underbart Sommar. *Sommar har funnits i sextiosju år, hur är det möjligt att Alexander hittat ett nytt grepp? *"Efter att ha fått mitt hjärta krossat cirka fyra gånger så är jag väldigt rädd att öppna mitt hjärta." P.S. Det är inte Alexander Ekman som har gjort koreografin till Bangaranga. P.S 2 Och det visste jag eftersom jag visste att det är Benke Rydman och Keisha von Arnold eftersom jag har sett inslag om hur de gjorde. Foto: Carl Thorborg/Sveriges RadioSommarpratet beskrivet med en mening: Hålla elden vid livCitat: "Jag är en väldigt stabil människa under korta perioder."Bästa låt: Learn your lesson- (Photay Remix)Madison Mcferrin, PhotayBetyg: 8/10 ”Sätt dig där det finns plats", sa jag sarkastiskt på min egen bekostnad. Sedan skyfflade jag ihop de hundra ensamma strumporna och sa "Nu ger jag upp."Bland de hundra ensamma strumporna finns det mins lika många andra ensamma vänner och de hör inte ihop. Det här är strumpor från alla mina år som mamma. Det är mitt monument av åren som gått och där ligger strumpan som tjugotvååringen hade när hon var sex år. Jag sa "Nu ger jag upp" och förklarade för mitt barn att nu är det slut med att ett par gånger i månaden sitta och rensa och hoppas att se två av något. "Nu slänger jag allting", sa jag. Men då sa hon att hon tar hem dem och gör konst av dem eller hur det var. När Joachim kom hem blandade jag varsin GT och i den simmar vår egen gurka, för så ska man tydligen göra. De tre äldsta körde i diket i minnenas allé som är fotoböcker från deras barndom. Överallt söta barn i mysiga situationer. Allting vackert och härligt. Alla strumpor på allas fötter kommer två och två.
