Nu går jag och den här norpan serverad på silverfat på semester. Vi inbillar oss att det blir en mysig sommar med långa middagar i kvällningen och bad i Kalmarsund. Hon ska våga. Jag kommer sakna ett barn som ska jobba på annan ort hela sommaren. Jag måste skärpa mig men jag måste också få ha mina känslor och de känslorna är yl. Om jag inte hade andra barn så skulle jag kunnat köpa ett tält och övernatta nära henne, kolla hur det går. Men det är så här det ska vara, självständiga rådiga barn vill alla ha, och sen när man får det så vill man amma dem och ångrar att man slutade för en sådan struntsak som att bröstvårtorna blödde. Är det inte en mammas plikt och skyldighet att amma sitt barn även om tårarna rinner? Är det inte en mammas rätt att krama ihjäl sina barn och skuldtynga dem att stanna hemma tills de skaffar familj fast det behöver de inte för de har redan en familj så back off. Jag inbillar mig att jag ska lära fyraåringen att simma i sommar. Eller ännu bättre, simma i vatten. Men det lär väl bli som det blivit med de andra: vi tittar åt ett annat håll och väntar på att mormor ska åka till simhallen med honom. Jag ska odla en sak i sommar. En. Jag följer ett konto på Instagram som odlar allt skräp. SLÄNG INTE DE DÅLIGA HALLONEN! och sånt. Så jag ska lägga ner skrutt i krukor och skörda. Jättebra ska det gå. En gång om dagen skärmdumpar jag ett genialt tips på Instagram som jag sedan glömmer bort, eller ännu värre: kommer ihåg, försöker göra själv, misslyckas, gråter och svär och hatar sociala medier som ger mig idéer. Som när jag skulle göra läckra midsommarbullar med helt ny look. Fantastiskt vackra. Bulljävel. Hoppas att den bullen inte gör min sommar. Men om bullen är ett tecken så finns det alltid en höst med nya möjligheter att försöka och misslyckas. Jag hoppas att ni får en fin sommar, vad ni än gör, var ni än är och med vem ni än gör det.
