Jag har missat en Joachimutflykt!Först åkte vi till Mörbylånga och favoriten Söderbönor. Jag har skrivit om deras fantastiska kardemummabullor förut, men här gången åt jag en otrolig macka med gråärtshummus. Jag tycker sällan mackor på kafé är något att ha. Det är som att beställa pasta på restaurang, det här kunde jag gjort hemma. Men den här mackan var så saftig och smakrik och tog slut för snabbt. Vem visste ens att det fanns något som hette gråärtshummus? Jag visste inte ens att det fanns något som hette gråärter. Och hade jag vetat det så hade jag trott att det hette gråärtor. Jag har en gråärtshjärna. Jag finns med på urklippsväggen här inne. Ägaren sa att hon planerade att göra om väggen och då hoppas jag verkligen att hon menade: tapetsera över mig med mig. Sen kastade vi sten i havet och letade dinosaurieben. Vad jättelite attityd verkligen. Om sanningen ligger i betraktarens önskan så är alla ben dinosaurieben. Efter stranden åkte vi till Nunnedalen och gick ner för stupet som bara är för unga ben. Efter sjuttio kanske man ska åka till andra dalar. Å andra sidan: kanske värt att ramla ihjäl sig för det här? Rasta vuxenbarnet! Jag glömde vad de här heter med vägrade låta någon hjälpa mig. Doppa sött gjorde vi vid ett slags utomhuskapell. Och när alla barnen var säkra på att de skulle få åka hem till sina skärmar så sa Joachim att vi hade ett stopp kvar. Grodyngel i grodsjön! Hit har vi kommit sedan tjejerna var små. Den här klarade sig inte. Vi brukar trösta oss med att de hade årets FUCKFEST och därefter gick in i väggen. Smakar det så kostar det, lilla knullgrodan. Efter en natt av vild älskog tog han igen sig med en avkopplande simtur på rygg in i evigheten. Efter en stund hittade ett barn pärlband av små smarta klotrunda ägg. "Vi tar med hem som vi gjorde förr om åren!" sa jag, men Joachim var helt trist och negativ och sa nä och att vi inte hade något att ta dem i. Men framförallt sa han nä på det där trötta sättet som jag blir lite triggad av. Jag och mellangossen dröjde oss kvar, hur skulle vi göra? "Den här kan vi använda", föreslog han och höll fram en liten liten snäcka.Den fyllde vi med fyra milliliter vatten och la varsamt ner elva ägg. Eftersom de hålls samman av gele så är de ostyriga, så som småbarn är, och hälften hamnade på mitt finger. Vi skyndade oss till bilen där jag skrapade ner dem i en vattenflaska. "De kommer inte klara sig", sa Joachim och triggen triggade. Dagarna gick. De svarta prickarna låg platt på botten och såg liksom uttorkade ut. Men det kanske bara är mitt dåliga mammasamvete, tänkte jag. För så är det ju, man kan få syn på sitt barn i soffan och få för sig att det är både matigt, kulturellt och känslomässigt uttorkat. Stackars mina små bebisar. MEN SE PÅ DEM NU! De lever, varenda en. Jag har elva bebisar och de far fram som paddor på elsparkcykel. För någon vecka sedan eller så sökte jag information om hur man sköter sina grodyngel och hamnade då i ett forum. Och ni vet. Ni VET vad som hände sen. I forumet hade en olyckligt naiv mamma frågat hur man bäst tar hand om grodyngel som hon och barnen tagit med hem. Det är EMOT LAGEN fick hon veta. Nej, skrev någon, man får ta med yngel men när de är stora så måste man släppa ut dem där man hittade dem. Sedan skrevs det illa dolda spydigheter blandat med tips om att man kan köpa frysta insekter i djuraffären. Jag tror att människor som adopterar människobarn har mindre att förhålla sig till. Det är grodyngel från naturen, och man bara vet att det äts plågad gris, skadeskjuten älg och inlåsta hönsägg i det där forumet.Det hela är mycket provocerande. Vi älskar våra yngel. De fladdrar omkring och växer och har roligt, och om ni zoomar in så ser nu hur glada de är!
