Min vän Emma är hurtig. Hon har varit sjuk men är nu frisk och det firar hon genom att vara lika sund som hon var under behandlingarna. Jobbar hårt med kroppen, odlar, rör på sig, tänker positiva tankar gör hon också. Ibland frågar jag om hon vill ha bubblor, går över och dricker upp allt själv eftersom jag råkade glömma att hon inte dricker alkohol. Ibland skickar hon ett sms och undrar om jag vill följa med och powerwalka och allt som oftast vill jag det. Gå kan jag. Gå snabbt kan jag. Om jag tänker att jag går ifrån min välfärdsångest och mot en ljus framtid med Pinot Noir vid regnbågens slut. Häromkvällen skickade hon en bild från hallen, hon hade tights och mössa och reflexväst som bara är ett kryss av lys. Någon som vill gå nu? skrev hon. Ida skulle laga mat men jag följde med. Vi kom till början av skogen. För så bor vi. Skogen är en plats som har en tydlig start och faktiskt en ingång. Så bor vi. Nära till allt. Affär, skola, skog, arenor, motorväg. Men närmast av alla bor våra grannar och dem älskar vi. Även när de lurar oss till rörelse. Just som vi kliver in i skogen ser vi något fladdra ovan våra huvuden. "Det är en fladdermus", säger Emma. Hur ser hon det i mörkret? Jag tittar noga och jo, nu ser jag att det är en fladdermus, när jag vet att det är en fladdermus. Mig lurar man inte när jag har facit. Jag har fördomar. Jag är inte rädd för fladdermöss, jag tror inte att de är onda. Mer "bärare av diverse." Ovanliga känns de. Och här har vi att göra med en varelse som jag inte känner, som stirrar och håller på över våra huvuden i kvällningen. Emma är lugn, hon är sån. Fladdermusen försvinner, mina axlar kommer ner. Och så är den tillbaka, den dyker ner mot oss. Jag skriker. Emma är lugn, hon är sån. Jag håller i Emmas arm. Fladdermusen försvinner, och så är den tillbaka, och nu störtdyker den ner på Emmas skor. Emma skriker. Emma är inte lugn, här slutar hon vara sån. Vi kommer inte in i skogen idag. Vi går en annan väg den här kvällen. En ung kille med beige dunjacka passerar. "Akta dig, det är en fladdermus som anfaller", säger Emma men killen har hörlurar. Han fortsätter gå. Han äntrar skogen och vi ser hur fladdermusen dyker ner över hans huvud. Ingenting händer. För om du inte vet att en bevingad råtta anfaller från himlen så är du inte rädd. Skogen sväljer killen, vem vet vad som hände med honom sen. Emma och jag går bakvägen och när jag kommer hem låter jag familjen gissa vad vi precis har blivit attackerade av. "Malin, fåglar flyger inte när det är mörkt, så om du ser något i himlen på kvällen så är det en fladdermus", säger Joachim. Fladdertönt.
