Han tog mig i handen och gick rakt ut i skogligheten. Vi hade ett uppdrag men det begrep ju inte jag."DINOSAURIEBEN!" ropade han, gick ett par meter och hittade just ett sådant."BRA JOBBAT!" sa han, gjorde high five och gick vidare."DINOSAURIEHUVUD!"Och så vidare. Jag är säker på att ni vet hur en upptäcksfärd går till.Plötsligt satte han sig i en glänta. Tror jag. Jag har väldigt svårt att identifiera en sådan, jag tycker absolut att skogar många gånger är fyllda av motsägelsefulla gränsfall till gläntor. Det finns inget som skrämmer mig och upphetsar mig mer än att tänka att en kvinna med längre bröst än jag har gått här för flera tusen år sedan. Hon kanske satt och tänkte på allt som inte är upptäckt än, satt precis där han sitter. Det här kanske var hennes vardagsrum, hennes barns skamhörna, hennes uteplats eftersom hon förvisso levde utomhus men ville ha en uteplats som rikemansfolket i grotta. Jag är så trött att jag inte orkar googla om det ansågs fint att bo i grotta på stenåldern. Tänk om grotta var att ha en trailer.Och om flera tusen år skrämmer en annan kvinna upp sig själv när hon tänker på mig i skogen. Glad får man aldrig vara länge. Senare den kvällen hittade hon två fästingar, en högt upp på varje lår. Hur högt? Det är privat. Och om vi säger så här: jag slutade leta, tänkte att det var osannolikt att jag hade mer än två fästingar. Hur gjorde stenålderskvinnan som ingen pincett hade?Så här är det varje år. Varje gång jag går till utomhuset så säger naturen till mig att gå in igen.Minns ni när jag hade borrelia två år i rad? Aldrig mer, hade jag bestämt mig för.Och nu börjar the waiting game. Kommer fästingen put a ring on it?
