Det är lite oerhört att Shanga Forsberg skrev som hon gjorde på Instagram för ett par dagar sedan. Vidare så är det lite oerhört att varken hon eller Emil Forsberg har stängt av kommentarsfunktionen. Människors ofiltrerade tankar, åsikter och gissningar flödar fritt och ligger kvar. Ett inlägg håller aldrig lika låg nivå som kommentarerna under det: där överträffar skräpet varandra. Har jag blivit apatisk när jag absolut reagerade med stor förvåning men sedan tyckte: jamen vad ska hon göra?Om han inte svarar och hon befinner sig i en annan del av världen med ett litet barn och en bebis, hur ska hon då gå tillväga? Hennes inlägg är att springa ut i skogen och ropa det högsta hon kan. Hennes inlägg är att sätta upp lappar på lyktstolpar. Att leva med en fotbollspelare är ensamt. Jag vågar inte tänka på ensamheten i att därtill bli ignorerad. *På morgonen var jag på sjukhuset med ett barn. En inplanerad undersökning och ändå blev jag tagen på sängen när jag insåg att det var känslomässigt jobbigt. Efteråt åt vi frukost på ett café. Jag valde en baguette med mozzarella och pesto och hade glömt bort hur likgiltig jag är till pesto. På kvällen röjde jag i köket och försökte gräva upp ett av människan skapat stopp i avloppet. Gräva och pilla med fingrarna och tro att om jag bara får bort en liten bit skal av gul lök, skör som fjärilens vinge: då kommer allting lossna och rinna ner. Jag vände den städande kvinnokroppen bort från diskhon för att lägga en ugnsplåt i sin låda och när jag kom tillbaka så hade allt vatten runnit undan. Det hade varit totalt stopp. Stenstopp. Jag bara stod och tittade och tänkte att jag måste kommit ihåg fel, det kan inte ha varit stopp i diskhon för tre sekunder sedan. Men jag vet vad jag såg och nu vet jag att mirakel finns. Jag vet också att jag svor på att nu var det verkligen sista gången jag lät matrester ligga kvar i hon. Men om mirakel finns så kan jag lita på dem och behöver inte lära mig en enda läxa. Läxfritt!När jag torkar av min miljonte köksbänk hör jag Joachim från hallen säga till äldsta sonen att han har fått flytta upp en låda i hallbyrån. Det är sju månader sedan dottern flyttade hemifrån och nu rök hennes låda. Jag tycker att Joachim är okänslig på det sättet. *I veckans avsnitt av Wollin&Clara pratar vi om Schyfferts show, My Feldt, att visa upp det som gör ont: hur man gör det men kanske framförallt: hur ofta och när i tiden? När det gör jätteont eller när det har slutat göra jätteont? Och den hemska tanken att följarna vill att det ska göra ont på dig. Vi pratar också om en skådespelare som har sålt sin lägenhet eftersom räntorna blev för höga.Jag har läst Johan Cronemans besynnerliga recension och Clara blev upprörd. Och sen gick jag till kyrkan.
