Jag blev påmind om att femtonåringen började sexårs idag för nio år sedan. Jag skrev då att ett av barnen under uppropet hade räckt upp handen och sagt "Jag har egentligen inte tid att vara här"Idag har det upptagna barnet börjat nian. Vilken tur att han inte förstod den där första dagen hur många år skolan skulle hålla honom borta från allt han hade att göra. En son cyklade alltså till sista året på högstadiet. "Vad fort det gick", sa han när jag pussade honom godnatt igår. En son cyklade till våning två där fyran och mellanstadiet håller till. Han sa inte hej då eftersom.Jag var upptagen med han som börjar sexårs idag. Uppgraderade till en stor Kånken, remmarna för långa. Pennskrin har vi köpt i stan. Jag försöker att inte ta in känslan av tiden vi har bakom oss och det lilla ögonblicket vi har framför oss. Men jag vill inte vara i nuet heller. Vilken tidjävel ska jag leva med? Två gånger har jag försökt hämta honom på förskolan, andra gången kom jag på mig själv och svängde u-svängen av skam innan någon såg mig. Han är inte där längre. Han är inte där längre. Så många barn har du inte, lär sig nu. På samlingen idag frågade fröken vad de ser framemot med sexårs. "Att glassbilen kommer!" sa en"Att börja ettan!" sa en annan. Tänk att vara lärare och lyssna på deras söta stolligheter hela dagarna. Barnen tar aldrig slut, pedagogerna börjar bara om. De har besegrat systemet. Vi andra står kvar i dammet och ser våra barn, som egentligen inte har tid att vara där försvinna ifrån oss.
