Först fyllde mellanbarnet arton år. Jag höll spontantal. Det har jag bara gjort arton gånger det här året. Jag höll spontanunge. Jamen ni ser ju att han vill. Knepet är att le så att tvångskärleken ser bra ut på bild. Snickarbyxorna har eventuellt alla mina barn burit. So are the days of our lives och tiden går men jeansplagg består. Mina randiga personer. Min randiga topp. Min randiga båge. Jag klippte yngsta barnet på altanen, han fick sitta på bordet eftersom det blev mest skonsamt för min rygg. När sax och sprejflaska ändå låg framme så satte äldsta dottern saxen i sin pojkvän. Jag minns att jag tänkte Jag kommer glömma att ta bort barnets hår från bordet. Jag kommer glömma och det kommer vara Joachim som hittar det och han kommer tycka att det är fel i huvudet på mig och vad värre är: han kommer ha rätt. Jag glömde håret på bordet och Joachim upptäckte det när han skulle duka till middag ett par dagar senare. Vad är det för fel på dagens utefåglar? Varför har ingen tagit med sig håret och gjort mysigt i sitt bo? Nu tycker jag att de kan frysa ihjäl i sina illa isolerade väggar av kvist. Knappt hade vi hunnit diska finglasen innan det var dags för nästa septemberbarn. Eftersom han bara har 94859 gosedjur, ärvda och fådda, så fick han två till. Hur vet man att en trenchcoat är för lång? Det vet man inte. Hur vet man att ärmslejfarna på en trenchcoat har försvunnit? De är inte där när man tittar.
