Jag tänker inte längta efter våren. Jag tänker glömma bort att vi byter årstider och bli jätteförvånad samt lyckligt överraskad när våren väl kommer. Jag orkar inte vara sur på februari. För februari är så mycket mer än bara februari. Det brukar skojsamt sägas att februari bara har tjugoåtta dagar eftersom vi inte skulle klara av fler. Fast november, december, januari och mars är också februari. Eller ligger ni i vid poolen med en färgglad drink de månaderna? De flesta månaderna i Sverige är astråkiga. Vi är inte här för vädret. Vi är här för demokrati och skolmat och välfärd och SVT och bygglov och slutbesiktning och ordning och reda. Jag vägrar vänta på våren. Jag ska låtsas att det är vackert ute. Man kan ju alltid ägna tiden åt att planera vilka kortbyxor man ska ha på sig när det blir varmt. Man kan använda sneakers i februari. Och ångra sig lite eftersom det kommer gegga på det vita gummit. Varför ser mitt fejs alltid ut som att jag slutade måla ögonbrynen längst ut? Och nu till något helt annat. Alla modeskapare måste sluta med detta. Ullkappa och sommarsandaletter? Ingen har någonsin haft detta på sig i verkligheten. Sälj in den snygga kappan på ett trovärdigt sätt, tack. Annars vill jag se bikinis och toppluva. Snowjoggings och toppless. För klackaskor och kappa är vansinnigt fint, men jag vill inte bli lurad till ett kappköp och sedan tvingas traska runt i tråkiga kängor eftersom jag inte bor i centrala Paris där det är varmt och torrt på trottoaren och kyligt en meter upp. Jag vill februaribära den här kappan.
