Något av det mest magiska man kan göra som förälder är att "springa på sitt barn på stan."Det kan vara att förskolegruppen går på ett neongrönt led mot en exotisk lekplats en bättre bit från förskolan, och där kommer du. Du är inte beredd och så får du syn på ditt barn trots att ditt barn inte är hos dig. Som ett ultraljud på utsidan, titta den rör sig!Eller så är det en nyss bliven tonåring som går på stan med en kompis. Köper lite saker bara. Och du går på lunch och hjärtat hoppar och rusar, min unge är därborta! Och nu undrar jag om det inte är lite likadant med föräldrar.Jag skulle hämta ut något speciellt på City gross i Kalmar och plötsligt står både mamma och pappa i kö för att ta en kundvagn. Det är besynnerligt på flera sätt. För det första: Anita Coop Wollin, vad hände mamma?Och varför handlar de tillsammans? Mina föräldrar är inte såna som handlar tillsammans. Jag borde vara en stor tjej men jag är vilse i världen om mina föräldrar ska byta stil. Jag filmar dem tätt bakom mamma en stund men inget händer. Jag vet inga som är så framåtsyftande som de där två. Plötsligt vänder sig pappa om och tittar på mig men fortsätter med blicken som om han har sett en random eftermiddagsgubbe från Torsås. Jag fortsätter följa efter, nära, säger: "Du känner inte igen mig alltså?" Ingen reaktion. Nu har jag inte tid med det här längre så jag ropar "EFTERLYSNING: MALIN WOLLINS FÖRÄLDRAR."Och de vänder sig om, blir glada att se mig, de har sprungit på sitt barn på stan. För liksom tänk om jag hade varit borta på riktigt, de får ju lov att ha lite koll. Föräldrar på film som förlorar sina barn letar efter dem i hela livet. Är den vuxna kvinnan min lilla dotter? Men min pappa borrade blicken genom min hjärna och ut mot utgången och vände ryggtavlan mot kärleken. Tycker ni att jag överdriver? Det tycker jag också!
