Jag har varit så nervös inför Tisdagsklubben på Vallen. "Äh, du är ju van vid det här!" säger de. Inte direkt, tycker min mage, tycker mina känslor, tycker mina knän. Jag står på scen med jämna mellanrum, men mellanrummen är för långa. Jag hinner glömma att det löser sig bara jag kommer ut på scenen. Vägen dit är tunga steg längs trappstegen upp till min egen avrättning. Jag kunde blivit så mycket, det är så mycket jag är intresserad av om jag känner efter, så många yrken jag kunde valt. Varför valde jag inte annat? Varför går jag här som den satans kraken till den ovässade giljotinen? Kvickt ska lidandet inte vara. Lilla Malin sitter bakom scenen. Magen buktar inåt och viskar aj. Här ångrar hon sig. Här drömmer hon om sådant som andra sysslar och arbetar med. Ha en kiosk. Klippa andras hår. Servera varma tallrikar. Hon går ut till scenen. Alla i publiken är fiender, tänker knäna, trots att huvudet vet att de alla är här för din skull. De har löst biljett, lagt sina pengar. Så, nu kör vi. Ljuset på dig, alla tysta nu. Din röst i lokalens rymd är allt som hörs och du tycker inte illa om det, nu är du ju igång. Och så ser du dem. Det är mammanpappanfastern från Stockholm systernbästa vännendotterndotterns pojkvänoch bakom demmorbror och morbrors fruOch du tänker: Där är de jag älskar och de är här för mig och ingen har haft mer tur än jag. Hur kan man ha sådan tur och vara så lottad i livet. Vinst varje gång när blicken letar bland huvudena. *Boka in mig i din stad så får vi se hur det går när mina huvuden inte är där.