Det mest irriterande som finns, värre än en ensam mygga i örat i den mörka sommarnatten, är när en nyfrälst ska pracka på alla andra sina nya insikter. Alltså fy fan för sånt. Men. Om ni vill läsa om hur det gick till när jag blev av med min flygrädsla så får ni min berättelse här: När jag var ung var jag inte flygrädd. Det kom med barnen, som för så många andra. Helt plötsligt vill man leva vidare för någon annan och en fasansfull flygkrasch in i ett bergsmassiv står i vägen för det. Allting eskalerade och eftersom jag inte reser särskilt ofta så var det inget större problem. Att flyga växte till något stort och främmande och oöverstigligt. Flygrädslan har så många komponenter. Med ormar är det mer "IIIII EN ORM!" Flyga är att kliva ombord och inte kunna ångra sig. Flyga är att lägga sitt öde i någon annans händer. Flyga är att sitta trångt och instängt. Flyga är att befinna sig 10 000 meter över marken och vara en prick i det världsliga sammanhanget. I min soffa är jag kung. I ett flygplan är jag en parentes i historien. Eftersom vi nästan varje år åker till Gran Canaria så blev rädslan inför flygningen ett handikapp. Så fort vi hade bokat resan så började jag drömma mardrömmar. När jag tänkte på resan fick jag handsvett och hjärtklappning. Känslan av att vara på långsam väg mot sin egen avrättning. De senaste åren har jag löst det genom att dricka vin innan start, för att ens kunna gå ombord på planet, och sedan dricka ett par glas under själva flygningen. Vi har alltid haft en extraperson att hjälpa till med barnen så att jag kan koncentrera mig på att flyga. Våren 2011 bestämde jag mig för att gå en kurs. "Bli av med din flygrädsla" Hur den kursen slutade kan ni läsa HÄR (Jag kan så här i efterhand tillägga att jag var gravid i tredje månaden. Ingen visste om det och det bidrog givetvis till stresspåslaget) Så jag fortsatte med vinmetoden och såg ingen ljusning. Jag tyckte att jag hade hittat ett sätt att hantera det. Jag menar, jag kunde gå ombord och jag kunde komma fram. Många flygrädda stannar på marken. Så kom det sig att Unicef ville ha med mig på en resa till Kenya. Det kunde lika gärna varit månen. Märkligt nog så kände jag inte i närheten av samma skräck som inför charterresor. Det var som om jag inte tog in att jag ensam skulle ta mig från Kalmar och väldigt långt ut i världen. Det blev morgon den 2 april. Jag satte mig på tåget mot Kastrup. Tåget ändå, tänkte jag för mig själv och njöt av att åka rakt fram, fast förankrad vid en räls. Strax efter klockan 12 kliver jag in i Kastrups springiga myller med mina kalviga knän och tunga packning. Jag tar ut US Dollars, äter en smörgås och dricker en maskincappuccino. Tittar på klockan. Många timmar kvar. Att vara i tid är bra. När det är en halvtimme kvar till boardning går jag till en bar och beställer två glas vin av en otrevlig barman. Tre polacker gör mig sällskap och jag förklarar att jag på sätt och vis är lite polack eftersom mitt efternamn är en polsk ö. De tittar på mig som om jag är en idiot med två vinglas. Det är jag. Polackerna är på väg till Maldiverna för att bygga. Så billiga är polacker. Det är fem minuter till boardingen öppnar och trots att jag befunnit mig i byggnaden i flera timmar så är jag sen. Jag springer rödvinsvarm förbi dyra butiker och flanerande resenärer. När jag kommer fram till boardingen med psyke som en kanin på motorvägen har boardingen inte öppnat. Jag sätter mig ner intill en ung tjej som skriver på sin laptop. "Can I talk to you?" Det can I och det do I. Hon ska resa hem till Indonesien. Hon vet vem Pewdiepie är. Vi går ombord på planet tillsammans. Jag sitter i gången. Och så landar vi i Amsterdam. Så var det. Jag var rädd, men som vanligt lindade alkoholen in det i vadd. En röst inom mig skriker att jag ska dö och att det är dags att få panikångest men jag har hörlurar av Cabernet Sauvignon. I Amsterdam strålar jag samman med övriga gänget från Unicef, Clara och Jenny Strömstedt. Nu ska vi alla sätta oss på ett gigantiskt Boeing som ska hålla oss i luften i åtta timmar. Vi sitter utspridda. Av vinet finns inte mycket kvar. Det här får jag klara ändå. Och det gör jag. När vi landar efter en sömnlös natt med myror i benen är jag så stolt över mig själv att jag vill hjula. Jag har flugit till Afrika och jag har inte dött. Inte ens lite grann. Dagen efter flyger vi i ett inrikesflyg med trettio platser. Dagen efter det flyger Clara och jag i ett tolvsitsigt plan till Masai Mara. Som om någon har planerat min kognitiva beteendeterapi så krymper planen och jag kan bara följa med. Åtta flygningar på lika många dagar. Åtta. När vi på den sista dagen ska lyfta från Nairobi till Paris meddelar piloten att en kvinna på planet inte vill följa med. Kvinnan går av, planet måste tömmas på väskor och packas om. Jag försöker att inte tänka att hon vet att det är en bomb på planet men skärper sinnena och tänker ljusa tankar. När vi landar i Paris måste vi springa till våra flighter, min till Köpenhamn, Claras till Stockholm. Tio minuter innan planet ska lyfta sätter jag mig på min plats och svetten rinner. Jag tänker "Kör någon himla gång" och inser att jag är så botad som någon kan bli. Under mina flygningar i Kenya har jag inte bara blivit av med min flygrädsla. Jag har börjat älska starter och landningar. Så mäktigt och svulstigt. Tiden i luften är ganska tråkig. Ingenting händer. Så långt har jag kommit, att jag tycker att det är "tråkigt att ingenting händer i luften" Så mitt råd, det enda jag kan ge, är att dricka alkohol, göra många flygningar och fasa ut drickandet. Det finns bara ett jobbigt sätt att bota flygrädsla. Och svaret är att flyga. Med vänlig hälsning signaturen Jag kan flyga, jag är inte rädd. Två glas rött och salta mandlar. Min medicin. Inte längre. Mycket benutrymme för pengarna. Om man har betalat femtio öre. Up in the air I go. Och jag älskar det. Två dagar efter att jag kommit tillbaka i Sverige får jag veta att flyga inrikes i Kenya är det farligaste som finns. Jag är så rysligt glad över tajmingen på den informationen.
