Det var så länge sedan nu att jag blev lite fånstående. Han satte sig på sängkanten inför nattningen, ropade ut som yngre barn gör och sedan kom allt. En stor hög på mattan. Orange mat. Bitar. Jag ropade ut som yngre mammor gör. Joachim kom joggandes och sedan började saneringen. Sen spydde han igen och igen och vi bäddade rent sju gånger den natten. Sen blev det dag och han spydde nio gånger till. Jag tog sista uppgången klockan sju på lördagen och hans natt var slut. Jag var slut. Jag duschade honom ännu en gång och svepte honom i en ren handduk. Över altanen låg en madrass, tre bäddmadrasser, en matta, tre handdukar, sex kalsonger, kläder, gosedjur, delar av en soffa, fem lakan. Jag tittade på tygfestivalen och försökte visualisera allting tvättat, soltorkat och tillbaka på sina platser. För att må på något sätt.Jag la barnet i soffan framför SVT Barn och blev sedan så besynnerligt produktiv. Jag planterade om växten på badkarskanten. Jag kan ha ett barn som vänder ut och in på sig själv, jag kan klara mig på tre timmars sömn, jag kan sätta foten i vad han gjorde med golvet. Men jag tänker inte skölja mitt snabbt avmagrade barn framför en kuliss av rutten död växt. Jag slänger ner plantan i diskhon bland gårdagens rester och pillar upp en stickling från vardagsrummet. Sen gör jag fint i köket, torkar av sällan avtorkade ytor och plockar i ordning som om Charles kortege ska passera genom huset. För om jag ska få det, om vi ska få det, då ska vi inte däcka i misär.
