Vi klev upp klockan fyra på morgonen och tog oss till flygplatsen. Ett litet flygplan med trettio platser och flygrädslan fick bara hållas stången. Himlen blev ett öppet hål och på mindre än en timme hade vägar och floder svämmat över. Vi kastade oss in i sjukhuset i Lodwar, Turkana, och fick sedan en rundtur i lokalerna som tack vare Unicef kan ta emot fler kvinnor, erbjuder åtta kuvöser och räddar kvinnor och barn varje dag. Känslan av att röra sig i den magiska värld som är en förlossningsavdelning. Nyförlösta kvinnor, överrumplade och lyckliga. Jag fick prova den här stolen för kvinnor som inte vill ligga ner och föda. Jag förklarade att den inte skulle passa mig eftersom jag föder väldigt fort och spricker varje gång. Ansträngda skratt utbröt eftersom det var lite mer information än vad situationen tarvade. Att få kvinnor att ta sig till sjukhuset för adekvat vård är en utmaning. Ett sätt att locka dem dit är att erbjuda pappan ett nytt lakan. Stolt sjukhuspersonal i Lodwar. "Are you basketball players?" "No, we're just abnormal" Ett stekande hej då till barnen i byn vi besökte senare under dagen. Jag ska återkomma till byn och en mamma som jag träffade där i ett senare inlägg. * Jag vill passa på och rikta ett oändligt stort tack hela vägen från botten av mitt hjärta till Unicef och Jenny Strömstedt som gav mig chansen att få göra den här resan och se hur kvinnor i en annan del av världen blir mödrar under extremt hårda livsvillkor. En sak var gemensamt för alla de kvinnor jag träffade: de var alla lyckliga och stolta över sin roll som mamma. Många undrade vad en karl skulle vara bra för, de fick ändå klara sig själva. Men barnen. Den enorma drivkraften som kommer i och med ett mödraskap. Den är gemensam för kvinnorna i Kenya och den är gemensam för kvinnor i Sverige. Alla bilder är tagna av Dan Lepp (dan_lepp_fotograf på Instagram)
