Jaha, då har det kommit till min kännedom att två av mina läsare tycker att det senaste inlägget var jättetråkigt. Detta syns inte i kommentarsfältet utan har kommit till mig i form av en intern rapport. Men inlägget är jättelångt, jättemånga tecken, tog jättelång tid att skriva och jag tänker inte sudda. Skaffa vänner, förlåt läsare, som sågar dig när du är som mest sårbar. Som sparkar dig när du är nere, när du ligger på marken och far illa av moms. Agneta skriver " ... hur mycket tid lägger du ner på detta. Är det som att du tar fram en låda och reder ut detta en eftermiddag då och då.Eller är det mer eller mindre i dina tankar dagligen." Här är mina svar: Vad är en låda? Förklara "reder ut" Det här är inte ens i mina tankar när jag håller på med det. En gång i månaden letar jag efter viktiga papper som antingen ligger ovanpå pianot, på hallbyrån, i min pappershög i bokhyllan eller i den flätade lilla korgen i hallgarderoben där det även ligger information från när tjejerna gick i högstadiet. Om jag inte hittar mina viktiga papper på något av mina fyra viktiga ställen så mejlar jag min redovisningsassistent och säger att de inte finns och att jag förstår om hon vill göra slut. Sen gråter jag igen. Och sen. Sen kommer jag på att det finns en låda till, jag springer dit och sliter upp den. Och där finns de inte heller. Nu har jag fått upp ångan. Vill skriva mer om moms och att det är gulligt att det ska stå saker som "styrelsens säte" på mina fakturor när jag är en sån idiot. Hur illa allt rimmar. Aja, nu får det vara bra för den här gången. Säg nu vad jag ska skriva om så att Elin och Jasmina, jag menar E.W och J.B, jag menar Schmollin och Schmeshmaric blir glada.
