Jag får be om ursäkt. "Du har inte bloggat sedan Fredagshus!" brukar Joachim skälla, den här gången var det Jasmina. Jag har varit i Stockholm, eller som jag brukar skriva till folk: "Jag är på språng" när sanningen är närmare att jag sitter i mitt allra stillaste osprång hemma hos Birgitta och suger på grönt te och små skorpor och nötig choklad och smörgåsar med Emmentaler och mycket lite hindrar mig från att blogga. Med tunga ben, sen, sprang jag mot tunnelbanan häromkvällen och precis intill huset stod en bil med två människor, ett litet barn och två poliser. De har kommit på mikrochips och airpods och kejsarsnitt och progressiva glasögon eller vad det heter men ingen har uppfunnit ett sätt att gå normalt förbi ett polisingripande. Kroppen stel, nu ska jag bara gå dit jag ska och jaha där står ni och har en liten polisgrej, det är normalt för mig, jag såg knappt att ni var där, ursäkta mig det här är inte alls intressant för mig och nu måste jag verkligen skynda på stegen och om ni undrar vad som har hänt med mina ögon så har jag låst dem på framåt. Jag är så normal i min min att jag skakar i kinderna. Det är som att du har snattat hela affären, det ligger elva kilo stöldgods i dina fickor och nu ska du bara rassla dig genom utgången tralala. Skrev poliserna i block? Jag minns inte. Barnet hade ingen mössa och mamman rökte och barnet ville gå till mamman och mamman gick i cirklar för att barnet inte skulle få rök på sig. Gå till pappa, sa hon men barnet fortsatte gå till mamma. 13:30 var klockan när jag passerade. Två timmar senare kom jag tillbaka och då stod de kvar och ansiktet och uttrycken fick börja om. Men vad gjorde de där i två timmar? Vem är polis och kan berätta för mig? Om de har begått ett brott så var det väl hög tid att gripa och åka till stationen?Jag menar, det skulle absolut ta två timmar att lagföra mig eftersom jag pratar i bisatser allena, jag skulle inte begripa rubriceringen och därtill ställa till med en liten scenshow för alla som går förbi så att de inte tror att jag tycker att det är jobbigt. MENT TO DO THAT!Det lilla barnet var kvar. Hur gammal var hon, två år och inte mer. Glad när jag gick förbi första gången, glad när jag kom tillbaka, hur är det möjligt? Jag gick in till Birgitta och sa att jag ville gå ut och fråga om jag fick ge barnet en frukt eller en smörgås. "Ja, gör det", sa Birgitta och tryckte en banan i min hand. "Jag vågar inte", sa jag. "Jo, gå nu", sa Birgitta. "Jag kommer ju ångra mig om jag inte gör det", sa jag. "Ja, precis", sa Birgitta. "Okej, nu går jag", sa jag. Jag gick ner för trappan och tog ett djupt andetag innan jag sköt upp dörren. Det här är inte pinsamt, du är inte pinsam, javisst det här är verkligen att lägga sig i men det är att lägga sig i på ett bra sätt. Hur hade du själv känt om du hade affärer med polisen på öppen gata i över två timmar och ditt lilla barn blev hungrigt och uttråkat och någon kom fram och försökte vara snäll? Jag rundade hörnet och fick se att sällskapet nu står i en liten cirkel med poliserna, barnet i famnen, de pratar intensivt med varandra. Nej, jag kan inte gå fram till situationen som den ser ut nu, snäv liten cirkel av lag och ordning, den vågar jag inte störa. När de var utspridda, ja, men nu tar jag bananen och går tillbaka. Varför höll de på? Lilla pussebarnet. Jag borde dragit min banan mot lagen. Det här har varit en liten berättelse om när jag nästan gjorde en god gärning.
