Först Kenya, sedan Grekland och nu Sandhamn. Det är så ledsamt att säga hej då eftersom vi vet att det kan ta år innan vi ses igen. Det är hundra mil mellan Clara och mig men vi lever som om det är tusen månmil. Nu har vi bestämt att det blir en ny skrivresa nästa vår. Jag letar platser istället för att göra det jag ska. Jag köpte en steamer eftersom jag hatar att stryka, sen upptäckte jag att jag hatade att steama ännu mer och sålde vidare den. Men Claras var så bra! I hotellbaren köpte vi blott ett glas äppelmust och en Cola zero, stackars baren. Men så vacker soffa. Vi hade bestämt oss för att bada nakna och gick en och en halv kilometer för att hitta en strand som Clara hittade första dagen när hon motionerade och tog vackra bilder. Det var en rolig idé i huvudet att vara nakna men de som kanske/kanske inte var hemma i husen närmast vattnet kunde nog hålla sig för skratt. Vi gick ut i vattnet och det är med kyla som det är med förlossningar: man glömmer hur ont det gör. Aj som satan, kved vi och blev röda i skinnet. Sen tittade vi på bilderna och bestämde oss för att inte publicera. Nakenhet är vackert, i text. Bästa på hela resan var våra luncher på klipporna. Vi bröt ostar med fingrarna och öppnade förpackningar mot rostiga spikar på nedlagda staket. Så fort vi såg en båt eller en människa reste vi ragg och manifesterade pax. Enligt en kvinna på hotellet så hade vi otrolig tur med vädret eftersom det inte blåste när vi var där. Vi kom med mojn. Det var långt dit och längre tillbaka, Sandhamn var större än jag trodde. Och Clara var sötare än jag mindes. Och havet var grymmare än eld och is.
