På skärtorsdagen åkte vi runt med tvenne påskgubbar. Inga döttrar i år och ingen liten kille ville vara påskkärring. Like sand through the hourglass, so are the days of our lives. Vilken fin omväxling, att någon annan fick leva med fotskalle. På långfredagen firade vi Joachims morfar på Ekerum. Jag hade plockat ner alla vinterkläder i källaren, men det blev kallt och det blev hagel och allt fick komma upp igen. På påskafton fick vi besök av stockholmsvänner och jag bjöd traditionsenligt på rabarberpaj. Som traditionen bjuder struntade jag i att ta tid och pajen blev hård och lite bränd. Rabarber är en slideväxt, visste ni det? Den godaste slidan trädgården har att bjuda, tycker jag. På kvällen åt vi påskmiddag med Joachims familj. Svärmors italienska sallad, vegetarisk Jansson och påskmust. Jag åt tills jag blev yr och fick lägga mig ner i en läsfåtölj. Värt det. På påskdagen åt vi släktmiddag på Skaftnäs. Alla var där! Alla trettio! Det är så många barn nu, tio stycken, födda 02, 04, 07, 08, 10, 10, 12, 13, 15 och 16. Det låter som skryt och det kanske det är, jag är bara så glad! Jag vet inte vilka barn jag får publicera så det blir bara en konstlad bild på Joachim och mig under äggjakten.
