För första gången sedan ultraljudet ska jag åka till Stockholm. Jag sitter i vagn två och regnet brakar ner över taket. Himlen är så mörk att den nästan smälter samman med horisonten som är blöt skog och höga byggnader. Om tjugo minuter är vi framme vid Stockholms centralstation. Jag har mockajacka och inget parably. Hur är det nu; blir man våtast av att gå långsamt eller springa? Jag vill köpa något till morgondagens Nyhetsmorgon tillsammans med Dolph Lundgren. Hur matchar jag honom? När jag har hittat en klänning som gör mig sexig, vacker, berömd och åtråvärd ska jag ta tunnelbanan hem till älskade Birgitta som kommer öppna dörren och ta mig i sin famn. Hon kommer ägna en halv minut åt att förklara hur mycket hon har saknat mig och sedan kommer hon ägna restan av dygnet åt att prata om sig själv. Men det är så det ska vara. Det är så jag vill ha min Birgitta. Ibland får man kväva henne lite lätt med försiktiga fingrar runt halsen och passa på att säga det man vill få sagt, sedan släpper man greppet varsamt varpå hon fortsätter prata som om ingenting hänt. Nu följer information anpassad till pappa á la lätta nyheter i P4 klockan 18: I morgon ska jag vara med i TV, det är manicken tre meter framför fåtöljen där du sover mer än i din säng och som ingen annan får sitta i. Flutta pau daj annes sitte jau maj pau daj. Kanal: TV4. Det är den med reklam. Tid: Ingen aning men programmet heter Nyhetsmorgon så jag antar att det sänds på morgonen, gissningsvis 7-10. Jag sitter med hela tiden så du kan inte åka ut och lägga nät under den här tiden. Slut på meddelandet.
