En del kommentarer var väntade, så låt mig ge en mer detaljerad bild. Det här var ett gammalt par, och mannen var i väldigt dåligt skick. Han kunde inte gå själv och vi hörde genom dörren att han fick hjälp med allt. Av den anledningen var jag aldrig orolig att hustrun skulle råka illa ut. Dessutom hörde vi, det var extremt lyhört, att det var vad man skulle kunna kalla ett "jämställt bråkande". Båda var lika förbannade, båda vrålade på samma sätt. Det var aldrig någon som vädjade till någon. Eftersom det lät exakt likadant varje gång, varade ungefär lika länge och sedan blev lugnt, så fick vi känslan av att det var så här de levde. Ingenting eskalerade, vi såg dem utomhus tillsammans, de hade gäster på altanen en eftermiddag. Det var så här deras liv såg ut, ett par gånger om dagen grälade de så att det skakade i väggarna, och sedan lagade de mat. Hade jag varit orolig skulle jag ha ringt polisen direkt. Jag är nämligen en ringare. Jag ringer när folk jag inte känner hotar med självmord på Facebook, jag ringer när jag ser bilvrak i diket som helt uppenbart är årsgamla "bara för säkerhets skull". Jag är en störig 112:are. Men i det här fallet ringde jag inte. Och det enda jag ångrar är att jag inte bad om en annan stuga.
