"Hej, det kanske var en kommentar till det som du skrev om att barn har rätt att inte acceptera om deras föräldrar försöker skapa ett nytt liv med en ny partner. Du skrev att du skulle gjort allt för att förstöra...Det kan ju tyda på att du är rätt bortskämt och egoistiskt som inte ens idag skulle unna dina föräldrar möjlighet till lite lycka..Jag reagerade väldigt starkt på det du skrev och har faktiskt funderat hela veckan på det. Är precis i ett sådant skede. Har träffat en ny man, (sen 9 månader) som jag känner känslor som jag ALDRIG känt tidigare, och jag är ingen person som lätt rusar iväg. Vi har båda barn och har sagt att det måste gå i deras takt. Men det är svårt att se min äldsta streta emot och inte ge honom en chans, samtidigt som jag vet att han är bra för oss. Svårt att förklara. Det är ialla fall en balansgång, men att barnen ska få uppföra sig illa, vara respektlösa bara av den anledning att de vill att ens föräldrar ska leva ihop igen är fel - vi kommer inte leva ihop igen och jag eller deras far ska ju inte behöva leva ensamma igen bara för att hon inte gillar läget. Vi har nog haft det tufft ändå, vi behöver inte straffas mer för det. Jag försöker leva mitt liv så att vi har en balans, ALLA ska må bra, ibland får man ge och ibland får man ta emot. - jag vill ialla fall inte ha försökt och sen vara bitter och sur på äldre dagar..Livet är inte lätt alla gånger, helst när det handlar om ens barns lycka - och då kan en krönika likt den du skrev kännas rätt hård... :-) /Aco" Svar: Poängen med min krönika var att man aldrig kan förvänta sig att barn ska acceptera nya partners. Kanske tar det väldigt lång tid i vissa fall och då menar jag att det får ta den tid det tar, så verkar du också resonera. Du ska inte behöva vara bitter och ensam hela livet men du är din dotters mamma och vill hon inte dela dig med honom så har hon rätt att känna så.
