Jag glömde länka till min kolumn om förlossningen och den danska studien. Kolumnen finns HÄR Frida: "Jag jobbar också på en förlossningsavdelning i en mellanstor stad. Jag tycker att jag får mycket stöd av mina kollegor efter svåra förlossningar, hos oss har vi dessutom en stund efter varje pass där vi sätter oss ner och går igenom dagen tillsammans, tungt som lätt. Visst är läget pressat många gånger, samtidigt så är det så jag älskar att jobba. Kontrollerat kaos, stora händelser, stora känslor. Jag avskyr när saker går snett, men jag älskar lika mycket när det går väl, vilket är det vanliga. Jag älskar mitt jobb, ansvaret, tyngden och allvaret. Jag älskar inte smärtan, men den hör till. Det svåra har jag fått lära mig att klara och det är jag ödmjukt tacksam för." Svar: Skönt att du känner så och att ni så att säga "reder er själva" och att du har en sund inställning till ditt yrke och dess konsekvenser. Att anställda mår bra och får stöd ska ju däremot inte vara beroende av att man tar tag i det på egen hand. Innan jag fick barn, innan jag hörde om den danska studien, skulle jag nog trott att det finns en handlingsplan och en rutin kring hur man hjälper barnmorskor och förlossningsläkare när de varit med om en svår förlossning, oavsett utgång. Kanske finns detta på vissa sjukhus, andra inte. Kanske är det väldigt olika, som med allt annat i vården. Lina: "Hej Malin Jag jobbar som barnmorska på en förlossningsavdelning med drygt 3000 födslar/år. Verkligheten på min avdelning inom förlossningsvården stämmer ganska väl överens med den som beskrivs i media. Jag anser dock inte att det är patienten och hennes partner som alltid kommer i kläm eftersom vi är så pass ” duktiga” att alltid se patientens bästa framför allt. Detta innebär att vi barnmorskor inte äter, går på toaletten eller får ngn chans att sitta ner på ett arbetspass som ibland är 10 timmar långt. Med detta sagt så vill jag självklart inte förringa den oro många blivande föräldrar har inför att inte få plats på den klinik de önskat eller att få ha en närvarande barnmorska hos sig. Jag förstår den oron men upplever ändå att de flesta föräldrar är väldigt nöjda och tacksamma. Det kanske inte alltid är vår förtjänst utan snarare att de fått de finaste man kan få; sitt lilla barn. Min uppfattning är att vi ( iaf på min arbetsplats) stöttar och lyfter varandra när tunga situationer uppstår, vi ser varandra och har ändå tid för en kram när någon blir ledsen. Visst kan skarpa ord yttras i en stresssituation men oftast är stämningen god. Många gånger kan det snarare vara så att ju mer det är att göra, desto bättre blir teamworket= ” vi ska f…n ro detta i land.” Alla försöker hjälpa alla och frågar om man kan hjälpa varandra. Vid tragiska situationer finns en väl utarbetad handlingsplan hur dessa kollegor ska tas omhand och jag upplever även att stöd finns att hämta från barnmorskekollegor som du även betraktar som nära vänner. Tack för att du väljer att belysa frågan! Skrattar och njuter av så väl din blogg som din och Elins podd. Må väl och hör av dig om det är ngt du undrar över." Svar: Tack för ditt inlägg. Återigen, så bra att man finner stöd kollegor emellan. Om det är möjligt så får du gärna berätta mer om handlingsplanen och hur den ser ut. Något jag funderar mycket över är hur man som barnmorska eller förlossningsläkare hanterar skuldfrågan, när en förlossning går fel på grund av att någon begår ett misstag. Alla begår misstag på jobbet men på en arbetsplats där konsekvenserna blir så ödesdigra så behövs så mycket mer av samtal och stöd och uppföljning. Något som verkar saknas.
