Det värsta jag vet, det absolut värsta, är privilegierade människor som klagar utåt. Hemma får man gnälla hur mycket man vill, mellan skål och vägg, mellan vän och vän (men se då till att det är vänner som har det typ som du.)Exempel: kändisfödda skådisar som pratar om hur jobbigt det är att behöva bevisa sig själva. Exempel: Medelklassmänniskor som har det bra och tryggt och som beskriver livet som ett "slit." Med det sagt. Igår alltså!Joachim var på styrelsemöte. Hej styrelser överallt, ha möten klockan 11 när folk är produktiva. Varför ska ni sitta och såsa mellan 18-20? Det är ju därför folk avlider där de sitter på föräldramöten, för att det är den deppigaste mest livutsugande tiden. Också: det är jobbigt för mig. För. Igår hämtade jag han som är sex och som tror att bara för att jag hämtar med pulka när det är snö ska göra det när det SAKNAS snö. Vi går ut genom grinden, han slår ut med armarna och undrar om jag inte har:Snowracer?Bil?Cykel?Jag förklarar att mitt cykellås krånglar, att snö saknas och att bilen tar jag inte eftersom vi bor trehundra meter från skolan. Han förstår inte. Varför ska han utsättas för denna orättvisa, detta lidande? Alla andra åker bil, säger han och sveper med armen över hämtningszonen. "Alla andra bor längre bort", säger jag. Sen lovar jag att bära honom när vi kommer till den första garagelängan för herregud som jag håller på med honom. Jag bär honom inte, jag tar honom på ryggen. Och jag tänker varje eftermiddag att det är min träning, det här är bra för rygg och armar och axlar. Men det vet ju inte han. För honom är jag bara en svag idiot som inte säger nej. När vi äntligen är hemma sätter jag en surdeg, bakar fröknäcke och gör egen färskost. För det spelar roll när vi dör: vem som gjorde kalasmaten istället för att köpa den"Under tiden" gjorde jag pannkakor till fem personer men det var bara två som ville ha, så det var ju bra. Själv ville jag verkligen inte ha pannkakor och i vanliga fall gör jag egen mat till mig, men nu hanns det inte så då drog jag på mig anorexi. Medan färskosten droppade och fröknäcket bakades så skjutsade jag elvaåringen till fotbollen men han hittade inte sitt underställ och det är min akilleshäl: var barnens sportsaker ligger. Så vi blev nästan sena trots att jag varit så duktig och sagt till i tid. Tillbaka hem och till köket. Sexåringen hör mixern och tror att jag gör smoothie. Ledsamhet uppstår. Hans syster får laga till en smoothie. Men sen ska han lägga sig och då uppstår än mer våt sorgsenhet eftersom det finns smoothie kvar och smothie är gjord av is och låter sig inte sparas till dagen efter, vis av smärtsam erfarenhet vet han detta. Vi äter upp den tillsammans och magen tror att den ska få mat men det var bara lite lila sörja. Nu är det verkligen läggning. "Idag läser vi bara en Pixibok för jag måste göra färdigt i köket och hämta din bror""Åh"Sen hackade jag fröknäcke, diskade och gjorde färdigt färskosten som blev alldeles för stark så sen måste jag göra en ny sats till dem som är känsliga mot vitlök. Jag vet att man inte borde bjuda in dem, men nu är det som det är. Efter det körde jag och hämtade på fotbollen och när jag kom hem igen hade Joachim kommit hem. Han hade fått pizza på styrelsemötet. JAG MÅSTE KOMMA MED I EN STYRELSE. Att Joachim hade fått pizza och inte jag gjorde att jag gick ner ett kilo i vikt. Jag ställde in två skivor formbröd med ost och tomat på grill i ugnen. Jag orkade inte smöra brödet och så smakade de därefter. Medan min kväll pågick så tänkte jag att jag skulle skriva om den. Att det var härjigt att baka och laga och skjutsa och lägga. Nu känner jag mig lite dum. Men ni vet vad jag brukar säga: Jag tänker inte sudda. Brukar jag säga så?
