Jag blev inbjuden till Nyhetsmorgon för att prata om bebisar och sömn. Jag hade inga andra ambitioner än att komma dit och prata utifrån mig själv och mina erfarenheter. Jag är ingen expert, särskilt inte eftersom våra barn har sovit ganska bra. Eller så har de inte det och jag har bara glömt bort all terror. För terror är det. Det är vidrigt att inte få sova och när man är mitt uppe i det säljer man sin mormor för en enda hel natt. Så jag klädde mig som Netflix sämsta och bästa morsa och åkte till TV4. Jag minns knappt vad jag sa, precis som varje gång jag gör TV. In, prata, ut. Men eftersom reaktionerna är väldigt starka på Nyhetsmorgons Facebooksida så vill jag gärna, i ett forum där jag inte måste ta hänsyn till reklam och andra inslag, berätta om min syn på barn och sömn. Allt är okej. Okej? Allt är okej. Jag minns att Birgitta Klang sa något om att man ska ha babynest, och det hade vi. Till fyran. De andra tre har sovit i min armhåla. Inte bildligt, de har verkligen sovit där. Jag har nattammat dem tills jag somnar, de har fortsatt äta och sedan har jag vaknat och undrat vad som klibbat fast på min kropp. Ah, en bebis. När de har nattammat så länge som de vill, ett par månader, så har vi flyttat över dem till eget rum. Och det har funkat. Hade det inte funkat skulle vi flyttat tillbaka spjälsängen. Småbarnsåren handlar många gånger om överlevnad. Alla måste göra det som känns rätt för dem och det finns egentligen inga generella råd eftersom alla barn är olika och alla föräldrar är olika. Men det blir inte bra TV att säga så. Vi har aldrig ignorerat skrikande barn. Men om det är så att man vid halv fem hör en ettåring som ligger och sjunger eller pratar för sig själv så kan man vänta och se om personen i fråga blir uttråkad och somnar om. Det var det jag menade med att "spela död". Jag blev nästan lite paff av pappan som frågade om sin tvååring som vaknade på natten och ville ha napp. Så har vi det nästan varje natt och jag har inte sett det som ett problem, mer att det hör till (och att det nästan är mysigt eftersom det är vår sista bebis) Vi föräldrar är ett osäkert folk. Gör jag rätt, gör jag fel? Är jag bra, är jag dålig? Mår barnet så bra som det ska? Det enda man kan veta säkert är att inga sextonåringar sover hos mamma och pappa. Så det är övergående. Men det är ingen tröst. Jag tycker att föräldrar ska vara mycket snällare mot sig själva och ha respekt för att man blir galen av att inte få sova. Jag svamlar. Här följer nu punktvis mina bästa plockråd som mamma. Plockråd betyder: plocka dem som ni vill. 1. Tassa inte. Små barn ska kunna sova med ljud omkring sig. Bästa rådet någonsin. 2. Mysigt rum, mysig säng, sval temperatur. 3. Exakt samma rutiner varje kväll. (Fast låt inte detta hindra er från att gå på bort på bjudning med barnet i vagn) 4. Köp en "snuttefiltgose" att lägga intill bebisens ansikte. Lägg den där varje gång bebisen sover. 5. När man lägger barn kan man skoja och busa hur mycket som helst innan och under tiden, men när barnet är lagt ska det bli tyst och vara släckt (eller svag nattlampa) 6. Om barnet är ledsen på en "normal nivå", försök att inte lyfta upp utan klappa istället på kinden, buffa rumpan (svagt) och sjung jättelågt. 7. Fixa mörkläggning så att arla morgonstrålar inte väcker det barn som äntligen har somnat. Vi använder både markis hela vägen ner och rullgardin. 8. Se ALLTID till att barnet inte är hungrigt. Om våra barn har ätit dåligt på kvällen så är det GODMORGON KAMRATER klockan sex. 9. Om ni märker att det var ett misstag med läggning, att barnet helt enkelt inte är tillräckligt trött: plocka upp och lägg er tillsammans i TV-soffan med nedsläckt i vardagsrummet och låg volym. Så har vi gjort med fyran och det är succé varje gång. Det kan räcka med en kvart. 10. Prova liggvagn i sovrummet. En desperat metod vi tog till med barn nummer fyra. 11. Sluta aldrig med samsovning, nattamning, nattflaska och så vidare om ni själva tycker att det funkar. Även om en TV-sminkad krönikör säger att eget rum funkade så himla bra för hennes bebisar så är era ungar era ungar. Även om en annan mamma säger "VA? Ger ni flaska på nätterna?" och det känns som om hon drar med en piska över naken rygg. Funkar det för er så funkar det för er så funkar det för er. Funka. Det är det livet går ut på. Hej då!
