Från och med nästa nummer är jag tillbaka med mina krönikor i Amelia. I senaste numret finns en väldigt fin intervju som min chefredaktör Åsa gjorde med mig i Hällevik. Jag bodde i stugan och hon bodde på Hanöhus. Vi fick en trevlig kväll tillsammans och sedan följde jag Åsa tillbaka till hotellet som låg 400 meter från stugan. Det var mörkt som i en jutsäck men det är lugnt. Det är lugnt, tänkte jag, vi är ju två! Dit ja. Hem. Nej. Och så hade jag glömt mobiltelefonen. Vägen till hotellet slingrade sig genom skogspartier och stugor. Man kunde välja att ta höger, höger, vänster, rakt fram, vänster, höger, höger och rakt fram. Eller så kunde man ta höger höger höger, vänster, rakt fram, rakt fram, vänster. Möjligheterna var oändliga och jag var oändligt rädd men ville inte kissa ner mig inför chefen. Eller ännu värre: gråtande fråga om jag fick sova över hos henne. Så jag lånade hennes Iphone och ringde Joachim. Pep: "Kan vi mötas på halva vägen?" Röt: "Jag SA ju att du skulle ta mobilen, det var det sista jag sa till dig" Joachim lämnade barnen i stugan och gick ut för att möta livrädd flickvän på halva vägen. Men vilken väg hade jag gått? Jag lämnade hotellet. Jag försvann in i mörkret och hela världen var plötsligt en rekonstruktion i Efterlyst. Mördare överallt. Jag irrade. Jag tog höger höger höger höger och rakt fram. Hur kom jag hit? Tyst som en mus smög jag mig fram för att inte väcka mördarens blodtörst. Samtidigt ska man ju stampa självsäkert för att visa att man är en stark kvinna som det inte är lönt att försöka mörda. Så jag var tyst och samtidigt ljudlig. Jag kunde ju inte gärna ropa på Joachim, då skulle varje frustrerad ihjälmördare i området väckas i sin slummer och tänka: "Där går hon och smygstampar och ropar desperat på sin pojkvän, bäst att plocka henne innan han hinner fram" Mördaren skyndade därför på stegen och jag likaså. Vill inte dö vill inte dö vill inte dö. VARFÖR SKA MAN VARA EN TJEJ? VARFÖR KAN JAG INTE VARA EN FARBROR SOM INGEN IDS MÖRDA? Hjärtat slår så hårt, pulsen är hög och trängs i halsgropen tillsammans med hjärtat. Viker in på den svagt upplysta cykelvägen och får se något långt i skenet från en lyktstolpe femtio meter bort. JOACHIM! Åh, jag ska aldrig aldrig aldrig vara arg på min älskade Joachim när han inte plockar upp kalsongerna från sovrumsmattan. "Nästa gång tar du med dig mobilen" "Nästa gång plockar du upp dina kalsonger från sovrumsmattan" Någon som har läst intervjun?
