När ni har läst färdigt det här inlägget kommer ni titta tomt ut i luften och vredgat tänka "Vad i helvete var det jag precis läste?". Meningslösheten i denna skrift känner inga gränser, delvis därför att blogginlägg inte har ett själsliv, men också därför att poänglösheten är så vidunderlig. Det var en gång 2014 när jag skulle gå på Wahlström&Widstrands 130-årsjubileum och behövde en klänning. Jag gick igenom tio klänningar på H&M och köpte en. Den här: Som blev så här: Men för säkerhets skull gick jag igenom tio klänningar på Åhléns City också. Det var då jag hittade den här: Mitt mest episka klänningsköp någonsin. Som jag har bloggat om förut, här. Och eftersom jag köpte den, en klänning som inte skulle användas på jubileet och som var väldigt dyr, så var det köpstopp i det där provrummet. Men så kom den här: Och ja, ni ser ju. Ett mästerverk. Men man kan inte köpa två Rodebjerklänningar samma dag, för det kan man bara inte. Klänningen hängdes tillbaka på sin plats och jag gick vidare genom livet. Tills jag ångrade mig. Sedan den dagen, som alltså inträffade för tre år sedan, har jag inte kunnat släppa drömmen om klänningen. Jag har alltså aktivt sökt klänningen på Tradera. Och så plötsligt dök den upp. I min storlek. Genast gick pulsen upp. Jag bevakade annonsen och la till den i min minneslista. Jag la även in en påminnelse i min mobil så att jag skulle bli påmind en kvart innan annonsen gick ut, ett par dagar senare. Dagarna fram till söndagen var som lång väntan mot julafton och födelsedag, i ett. Det blev söndag förmiddag. Vi fick gäster vid elva och annonsen skulle gå ut klockan 12:22. Men jag hade ju min påminnelse. Vi fikade och hade trevligt och tiden gick. "Mamma, jag behöver hjälp med lösenordet", sa ett barn efter en stund. Jag följde efter till vardagsrummet, och när jag passerade hallen fick jag syn på min mobil på hallbyrån. VAD ÄR KLOCKAN? 12:18. Ingen påminnelse. Fuck you Iphone, fuck you so very much. Fort in på Tradera. Högsta bud är 750 kronor. Jag lägger ett maxbud om 3 050 kronor och siffran höjs till 800 kronor. Jag väntar. Ena halvan av fikasällskapet sitter bredvid mig och följer storögt det upphetsade beteendet. "Så det är såhär du får spänning i livet?" frågar hon retoriskt och jag får vänta till 12:23 med att fundera över om det var sarkastiskt eller sorgligt eller både och. 50 sekunder kvar och handsvetten väter handflatorna. Nervösa stick skjuter ut i armarna. Tänk om jag dör på grund av en klänning. DET ÄR DEN VÄRD! DET ÄR DEN VÄRD! När det är 30 sekunder kvar blir jag rädd. Tänk om någon är lika sjuk i huvudet som jag? Jag ändrar mitt maxbud till 5 089 kronor. Jag ska ha den klänningen. Om jag så dör/blir fattig/förlorar fikavänner. Och så slår klockan 12:22. Konfetti över traderasidan. "Du vann budgivningen!" Den är min, den är min, den är min! Och nu är inlägget slut. Jag väntar på min klänning, tiden står still. I morgon kommer den.
