Sådant jag sett på vägen: Jag såg en räv! En liten röd modellräv som såg ut som det är tänkt.Det är ju så trist med rävar att så fort man ser en så heter det att rävar är blyga och bara kommer nära bebyggelse när de har galna rävsjukan och snart ska dö. Att man bara ser rävar när de är galna, halvdöda och har fradga mellan läpparna. Men den här räven var särdeles! Den sprang fram som att den hade ett ärende, pep fram mellan granarna helt obrydd om metalldraken som for fram så nära. Helt liten och kompakt och knalligt orange som på bio. Jag skickade ett sms till en av alla familjegrupper, just den här består av Joachim och döttrarna. "Hann inte ta bild, så det här är skogen och så får ni tänka att det är en räv där."Saga hjälpte till: Exakt så såg den ut, hur kunde hon fånga den så på pricken? Fem minuter efter den här bilden såg jag en man som satt och fikade utanför sitt lilla uthus. Han bodde i ett hus som låg så nära en räls som det någonsin går, men det var inte synd om honom inte ett dugg!Han hade dragit fram en förr i tiden-trädgårdsstol, ni vet stål och vävd nylon, hopfällbart, rart. Han var väl åttio år gammal och satt med en erfaren näsa mot ljuset och bredvid honom stod ett litet trädgårdsbord med kaffetermos. Vågar man hoppas på att någon kom förbi och bröt en påse vaniljgifflar med vår farbror? Lyckligare än en räv i skogen var han likafullt. Och för en stund sedan, jo, för en stund sedan for vi förbi en sjö med en ö nära land och där satt två killar utanför ett litet tält. De satt mittemot varandra som om de spelade skitgubbe eller jag vet inte. Så fint! Hade de sovit där i natt då eller? Det kan ju inte ni veta förstås, men ändå. *Kvinnorna dominerar förövrigt första klass idag, det är ett himla mys. När vi kliver av så har vi synkroniserat våra menscykler, åh!*Nu längtar jag ihjäl mig efter galningarnas galning: ett par dygn med faster Birgitta rensar rören och om man överlever kommer man ut som en ny bättre människa.
