För ett par veckor sedan fick jag denna anonyma kommentar; "Du är väl inte journalist? Trodde man måste ha en utbildning för att kalla sig det, dessutom är det insändarinlägg du så stolt hänvisar till tämligen uselt i min mening. Påståenden som saknar grund, ologiska resonemang samt avsaknad av stringens, inte undra på att den lokala VAB-maffian hyllar...." Jag skrev högskoleprovet tre gånger för att komma in på min drömutbildning. Först blev det 1,3, sedan 1,4 och slutligen 1,5 och då kom jag in. När jag började hösten 2002 var jag höggravid med mitt första barn. Sommaren 2004 fick jag mitt andra barn. Med två barn under två år tog jag ett års uppehåll från studierna. 2006 var jag äntligen klar. Fyra år av studier, förlossningar, tentor, bebisar, ensamhet och gråt på toaletten. Men jag har inte plockat ut min examen. Varför ska jag göra det, tänkte jag för mig själv. Tills nästan fyra år senare då jag ser din kommentar min anonyme vän. Nu har jag plockat ut min examen. Du fick mig att göra det. Förstår du vilken insats du har gjort? Ingen kan någonsin ta min journalistexamen ifrån mig. Och jag är så stolt. Jag är så otroligt stolt.
