Nu är vi hemma igen efter en intensiv vecka i en liten stuga på norra Öland. Intensiv, hur då? Intensiv därför att sex personer på liten yta många gånger är sex för många. Men vi har gjort många roliga utflykter, ätit ute och haft jätteroligt. Det kunde dock ha varit lite mindre intensivt om vi sluppit bo vägg i vägg med paret från helvetet, i det här fallet Norge. Ett norskt äldre par, ganska mycket äldre än de allra flesta. Första natten i stugan vaknade jag klockan tre av att de bråkade och skrek och förde liv. Jag pratade med Joachim på morgonen men han hade inte hört något. Senare samma dag satte de igång igen, och så där har det hållit på, dag som natt. Jag har aldrig i hela mitt liv hört människor bråka på det sättet. Så fruktansvärt obehagligt. De har skrikit, på riktigt vrålat, gråtit och ylat. Flera gånger hördes dunsar och slag i väggarna. Jag tänkte redan första dagen att jag skulle gå och säga till i receptionen, men vad ska de göra? Och vad ska hända sedan? När vi bor en centimeter ifrån varandra och har angränsande altaner. Så vi lät det vara lyckades sova igenom det. Jag är bara glad att det var Joachims och mitt rum som låg vägg i vägg med deras stuga. När vi lämnade stugan i morse skrev jag en lapp. "De vet nog att de behöver hjälp", sa Joachim. "Ja, men de kanske inte vet att de stör andra människor." Lappen satte jag på vindrutan och sedan körde vi hem. Hoppas att det inte slutar så illa som det skulle kunna göra. P.S. Det är mycket möjligt att det är demens som ligger bakom, eller att det finns andra förklaringar. Men då kanske man inte klarar sig ensamma, då kanske man ska bo på ett hem. Man kanske inte ska sitta i en stuga på en familjecamping och skrika så att änglarna gråter.
