När Joachim är i Köpenhamn ser det ut så här. En kväll.Och sen kommer ju Joachim, så jag får aldrig veta om det skulle sett ut så här kväll två. För redan morgonen efter börjar raset.Och jag tänker, likt en idiot som är trög som en dumskalle som är en idiot och är pantad: Åh så fint jag har det, och det har jag för att jag har kontroll. Om jag tappar bollen så är det jag som tappar den och då rullar den i väg och försvinner in under soffan och fråga mig inte hur det ser ut där och ingen får se. Blir det stökigt så beror det på att jag ensam lät det bli stökigt.Det bor fem barn här, det har jag aldrig någonsin i åtanke.Ni tror att jag ljuger, men det är lika sant som andra sanna saker. Jag kan ibland känna mig lite överväldigad, jag till och med säger det så att människor hör, att jag är överväldigad. Ja, du har ju fem barn, kanske de människorna säger då men jag säger alltså jag tror inte det.För jag räknar aldrig någonsin in det. Jag tror att vi är samma som en tvåbarnsfamilj, minus allt som är härligt med en tvåbarnsfamilj.Varje gång jag lägger in en tvätt i maskinen så tänker jag vi har i alla fall inte tolv barn, då skulle det vara jobbigt att tvätta. Min vän Mårten säger att jag inte har fem barn, att jag har två barn, möjligen tre, och syftar då på deras åldrar. Så han vet ju ingenting.Så, timmarna efter det att köpenhamnståget har lämnat Kalmar centralstation så är det lugnt och ordning och fint. Städat. Och jag tänker I CAN DO IT. Jag kan vara en stark kvinna ensam med fem barn. Inte för att jag vill, men jag kan, jag har kompetensen.Men snälla nån, jag kan inte ens pannan. Jag kan inte komma in i garaget för att dörren kärvar. Jag har i och för sig aldrig gått in i garaget eftersom det bara är fyllt av saker jag lämnat bakom mig. Men en rådig kvinna med ren köksbänk måste kunna öppna alla dörrar.Egentligen ville jag bara säga vad jag går igenom varje gång Joachim tillbringar ett dygn på annan ort.Independent women-dans mot köksbänken, känsla av odödlighet. Jag blir inte ens rädd om det kommer en mördare när jag ska sova.FAN VAD HÄR SER UT.Joachim kommer hem.Jag vill också säga att det sprang en stor spindel över golvet och då var Joachim verkligen i Danmark.Det finns två typer av människor:De som tänker att spindlar är väldigt spontana, att de inte har en plan, bara springer lite här springer lite där.Vi som vet att de märker när husbonden har rest bort och bara GENSKJUT AT 22 SHARP.Med Mårtens logik skulle det vara så här:Du har inga spindelproblem, det där är ju stora spindlar.
