Om den här texten var av inspirationsmindsetmanifesteringssort så skulle jag kunna skriva att kappan på bilden är så vacker och i så nyskick men att det på insidan finns en ful reva i fodret. Att revan är omöjlig att reparera, precis som såren vi bär i själen. Men titta så glad jag är ändå! Trampar på i mina vettiga kängor och försöker vara söt i örhängen. En del av er kanske minns att kappan, under dess jungfrufärd, fastande i cykelhjulet. Jag får väl ändå vara väldigt glad och tacksam att jag inte flög av. Att bara tyg gick sönder och inte jag. I realtid manifesterade jag i riktning mot universums finrum att jag skulle få sitta kvar på sadeln. Jag lever, alltså finns jag. Kommer ni ihåg när jag köpte min keps och betedde mig som om jag köpt en enorm stråhatt med blandade frukter på toppen? Jag är så crazy och modegalen, jag kommer aldrig våga. Klipp till: vad jag har på mig när jag inte orkar fixa luggen, när jag vill vara snygg, när jag vill vara lite blyg, när jag vill vara lite fransk, lite ung, när det är hämtning och håret är så otvättat att det luktar som ett fläktfilter. Vad säger julmarknad mer än munkvagn? Ingenting för honom. Han trycker ner en krispig hundralapp från spargrisen och trots att munken är det sista som händer innan vi går hem så tjatar han inte en enda gång. Ska vi kalla det resiliens och leka att det är ordtisdag. I år var tomten en tonåring. Jasmina tycker att jag är en rättshaverist och då får det väl vara så. För om man är ett litet barn som fiskar i fiskdammen så ska det väl ändå vara godis i påsen och inte en träfigur? Han blev inte ledsen eller så men väldigt förvånad. Och sen gick hans mamma hem och ylade om saken över sitt tangentbord.
