Mitt beslut att hacka upp skrivresan i yttepytte små beståndsdelar står fast. I helgen har jag haft en smärtsexa av en smärttia i nacken. Inte kunnat titta upp i himlen, inte kunnat se vad som händer i vitögat och så vidare. Inget att ligga ner och vara konvalescent för, ingen ringde 112, inte ens jag. Och det brukar vara en indikation på att jag kommer klara mig, jag kommer överleva. När bebisar ramlar ur sängar och när jag inte kan andas och när jag ser årsgamla bilvrak i diken; då händer det att jag är "triggerhappy." När jag ser den här bilden vill jag ringa 112, begära polisen och sedan anmäla allting för förargelseväckande beteende. Sitta i en varm pool, med iskall cava ackompanjerad av kvällens ånga. Vi borde gripas. Men det enda jag grips av är surhet över att Jasmina gör poolen redo för fest och att jag klär ner den för en nedtonad vardagslook. Men man ska inte vara otacksam. Man ska vara mycket tacksam. Särskilt som min nacksmärta är nästan helt borta. I morse provade jag att snurra i duschen. Alltså att stå med fötterna ihop och föra kroppen i en liten cirkel inom vattnet. Tänk fyllo. Känslan blev nackmassage. Sedan vred jag fram och tillbaka från hett till iskallt över nacksexan tills den blev en nacktvåa. Nu sitter jag och väntar på att nacken ska gå tillbaka till en nacknolla. Känslan av att änglarna som lever i ångan på Kosta Boda Art hotell har klivit fram och stänkt stoft över onda kroppen.
