I går hämtade vi bilen på verkstaden på grund av detta. Sedan tankade vi hyrbilen och lämnade tillbaka den. Det tråkigaste jag någonsin gjort, tid jag aldrig får tillbaka. Jag tyckte så välfärdssynd om mig själv. Jag parkerade en gammal bil med fixad sida, en polerad bajskorv, framför huset och gick in genom öppningen i häcken. Och vem sitter där och väntar på mig? Grannens katt! Sigge! Helt söt med sina framben framför sig sådär ståtligt och fint. När han får syn på mig galopperar han fram och beter sig som om han har väntat på mig i alla sina nio liv. Vi gosar en stund och sedan går jag upp mot ytterdörren. Han springer förbi mig, ställer sig framför dörren och tittar upp mot mig. "Mjau" "Åh!" Sedan gick vi in. Han ställde sig vid trappan och funderade en stund, sedan försvann han ner. Det var något av en besvikelse eftersom jag trodde att vi skulle ha mysigt i soffan med min laptop och en kopp te. Men katter gör som katter vill. Fyra timmar senare kom han upp igen, lät sig bli kelad som den marskatt han är, sedan krävde han att bli utsläppt altanvägen. Hej då katt, jag kommer aldrig någonsin förstå dig, jag kommer aldrig få rätsida på vårt förhållande. Men jag tar vad jag får, som jag alltid gjort. När han väntade på mig. Jag vill förtydliga att jag inte brukar klappa katter jättefult, det är bara en olycklig bild.
