måste väl ändå vara: Är detta ett nytt tåg? Med vegetariskt skinn på ärmstöden och allt är fint överallt. Jag blev så rysligt glad och kände mig som Tracys hämnd. Solen lyste mellan Emmaboda och Lessebo, det vet jag för jag såg det och njöt det. Resten är februari. Jag begriper inte de som tycker att januari är jobbigt. Januari har både nyårsmaten och lite av jullovet i sig. Februari har tjugoåtta dagar och en gräddbulle. Februari är vidrig men konduktören är mysig! Efter Nässjö sa han i utropet att han ville passa på att hälsa alla smålänningar välkomna ombord. I Alvesta frågade en man på engelska vilken vagn han skulle till och då svarade konduktören snällt och sedan sa han att han var jätteglad att han hade frågat och inte bara chansat. Svårt att förklara men det var en liten fin stund som jag lyssnade på. Ingen har slängt sin gran här. Jag tänker på det hela tiden: varför är folk så dåliga på att gömma lik? Sverige är så stort, det finns så mycket orörd mark. Alla hemliga platser som far förbi. Här kan det ligga en kropp, tänker jag men det gör det ju inte. För folk som mördar envisas med att lägga dem på sin tomt, nära sina föräldrars gård, i vatten, i skogen alldeles intill. De bara välter ut och sen krafsar lite löv. Hur kan man ha det i sig att mörda men inte ha det i sig att gömma?Jag dömer inte, det är inte lätt att prestera under press. *Jag lyssnar på I'm just Ken och nu regnar det på rutan trots att Birgitta har lovat att jag idag kommer med det vackra vintervädret. Jag har på känn att hon kommer bjuda på något riktigt gott ikväll. Det måste hon, det är februari. Jag åt två smörgåsar med stekt ägg vid halv tolv och nu är jag så hungrig att det bränns. Vad söt jag är som äter smörgås med stekt ägg. Söt och äcklig, ingen vill känna någon annans äggmacka på tåget. Men jag åt väldigt snabbt och skämdes under tiden, så det kanske jämnar ut sig.
